Äkta och falsk fromhet

Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne. (1 Pet 5:5-6)
Jesus säger i dagens evangelium att var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Du som ödmjukar dig och böjer dig under Guds vilja och erkänner att Han har rätt när han dömer din synd, blir upphöjd med Kristus. Redan nu blir du upphöjd genom att Kristi rättfärdighet, Hans helighet, blir tillräknad dig genom tron – och en dag vid Jesu återkomst ska du bli upphöjd till att för evigt leva med Honom.
Evangeliet idag ska få lära oss om vad sann ödmjukhet eller äkta fromhet innebär. Jesus talar till fariseerna och anklagar dem för falsk fromhet, för att de upphöjer sig själva. Nu är kanske inte fariseernas frestelse, att offentligt visa upp sin religiositet och fromhet, den stora frestelsen för oss som vill höra till i bibel- och bekännelsetrogna sammanhang. Vi lever ju i ett samhälle där det inte är något favoriserat att hålla fast vid ”den gamla” tron på hela Guds ord. Tvärt om är väl frestelsen den att dra sig undan och hålla låg profil, att försöka undvika att behöva bekänna vad och på vem man tror. Att vara religiös är accepterat, men bekännelsen om att Jesus är den enda vägen, den verkliga sanningen tas inte emot på samma sätt. Det är ok så länge man bara talar om att det är sanningen för mig.

Samtidigt kan en liknande frestelse, som för fariseerna, finnas inom församlingen eller det kristna sammanhang man tillhör. Att ”upphöja sig” genom att uppträda och tala på ett sätt som förväntas utan att hjärtat är med. Tänk om jag utåt sett lever ett fromt och gudfruktigt liv, men i hemlighet lever i synd, är obotfärdig – alltså inte vill bekänna och göra upp med min synd. Så att jag hemma dold för alla andras insyn låter begäret till någon synd fritt styra mig. Att synden inte betraktas som farlig…

Fariseerna talade högt om sin tro och bekännelse. Också här finns en frestelse för oss – men har vi en tro som är verksam i kärlek (Gal 5:6)? Jag kanske ivrar för att bevara och försvara den rätta läran – och bygger min identitet på detta som är gott, att vilja hålla fast vid varje punkt i den evangelisk-lutherska bekännelsen. Att tänka: Vi har i vart fall rätt lära! Men hur är det med trons liv, hjärtats gemenskap med Jesus, som visar sig i kärlek och barmhärtighet – både mot Kristusbekännare som tagit fel, eller som inte är så frimodiga bekännare, och gentemot människor som står helt utanför och inte alls har någon kristen bekännelse?

Fariseerna var enligt Jesus sådana som band ihop tunga bördor och lade på människors axlar. Det syftar troligen på alla de äldstes stadgar, tillämpningar eller i många fall tillrättalägganden av lagen. Vet jag precis vad man får och inte får göra och har höga förväntningar på andra och uttalar mig snabbt om deras misslyckande? I stället är vi kallade till att bära varandras bördor och vara en verklig nästa för vår medmänniska genom att visa barmhärtighet.

Det är gott och nödvändigt att komma till gudstjänst och när Guds ord predikas, men om det bara blir något yttre för oss är det farligt. För om man hör Guds ord utan att ta det till sig, utan att bli en Ordets görare som Jakob skriver (Jak 1:22), bedrar man sig själv. Stannar det där blir man inte igenkänd av Herren på domens dag (Matt 7:23).

Därför uppmanas vi i dagens epistel (Jak 1:22-27) att bli ordets görare och inte bara dess hörare. Om Guds ord tas emot får det döma oss, även hyckleriet. Vi blir ”avklädda” inför Gud och får behov av nåd och förlåtelse. Så visar oss Guds ord att vi i Jesus Kristus äger en fullkomlig rättfärdighet och helighet. Jag blev iklädd Kristus i dopet och är fortfarande iklädd den när jag vill ha Jesus som min Frälsare. Det är alltså helt avgörande att vi böjer oss under Guds ord både när det tillrättavisar och avslöjar synd och när det visar oss Kristus. Psalmens ord är en viktig bön: Döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av dig; Och när tiden är förliden: I ditt domslut fria mig.

Att vi kan bli friade i domen beror på en enda sak: Att Jesus ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn. (Fil 2:8-9) Själv ödmjukade Jesus sig så att han, som själv är Gud, blev allas tjänare och gick in under hela mänsklighetens synd, också vårt högmod, gick i döden för oss – döden på ett kors. Därför har Han blivit upphöjd till Faderns högra sida och har fått all makt i himlen och på jorden (Matt 28:18).

Guds bud visar Guds goda vilja för våra liv. Lagen visar oss att om vi så strävar dag och natt så klarar vi inte att uppfylla dess krav. Men Jesus har för hela mänskligheten en gång för alla tagit den tunga bördan på sig, han gick in under lagens krav och lyfte av oss all synd. Han sträckte inte bara ut ett finger, utan sina armar på korset.

Så visar han att den som är störst är den som är övrigas tjänare. Så betjänar han oss även nu idag, och varje dag under våra liv, med sitt evangelium. Han räcker oss syndernas förlåtelse, pekar på det fasta hopp vi har för evigheten i honom. Han ger oss sig själv i den heliga nattvarden.

I stället för att lägga tunga bördor på oss säger Jesus. Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” (Matt 11:28-30) När du lever i frihetens fullkomliga lag då har du detta milda ok på dina axlar. Du bärs av förlåtelsen, vissheten om att för Jesu skull vara fullkomlig inför den helige Gud. Av tacksamhet och glädje kan du tjäna dina medmänniskor.

Sann ödmjukhet och äkta fromhet har sin grund just i syndernas förlåtelse, i att veta sig vara en syndare som behöver och lever av Jesu förlåtelse. Det ger ödmjukhet i förhållande till medmänniskor, oavsett vad de gjort eller hur de har det i livet. Även i mötet med den som sjunkit riktigt, riktigt djupt vet jag att det lika gärna kunde varit jag som var där om det inte var för Guds nåd. Det ger konsekvenser för hur jag prioriterar och för hur jag bemöter mina medmänniskor för då vill jag att andra människor ska få del av samma nåd som jag.

Och mitt i detta blir det en strid, inom oss. Jag vill, och ändå vill jag inte (Rom 7:14ff). Den gamla människan med sina begär lockar och drar och vill leva för sig själv, för egen njutning mm. Så får jag konkret på nytt behov av syndernas förlåtelse, jag kan inte leva utan Jesus. Och i denna växelverkan kan Guds Ande få göra mig liten och Jesus stor. Jag får höra av Gud: Min nåd är nog för dig (2 Kor 12:9). Jag skulle inte ha gott av att bli en andlig supermänniska, som alltid gick fram i seger. Då skulle jag bli högmodig, och högmod går före fall. Då skulle jag inte vara andras tjänare utan deras herre.

Så får vi vandra med Herren och låta honom fostra oss genom sitt ord. Vi får hålla fast vid att den som Han får ödmjuka ska också bli upphöjd. Ja, i varje stund är du som behöver Jesus som Frälsare upphöjd – Du är Guds barn och ska slutligen bli upphöjd till den eviga gemenskapen med Gud och alla frälsta.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.