Gemensam städdag i Tabor

Samarbete på städdagen

Nymålat

---

---

Vem är han?

Vem är barnet? Vem är barnet som fått stora delar av världen att fira sin födelse, fortfarande efter mer än 2 000 år? Vem är barnet som föddes och fick sin första säng i en krubba – där djuren vanligtvis äter?

I C S Lewis Narniaböcker, hamnar några barn i en parallell värld. I sista boken kommer de till ett litet stall som är ingången till en ny underbar värld. Överraskat säger en: ”Insidan är större än utsidan.” En annan svarar: ”Ja, också i vår värld rymde ett stall en gång något under sitt tak som var större än hela vår värld.”

Barnet som föddes av Maria är större än hela vår värld! Det står om honom att, Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till som är till. (Joh 1:3) Det lilla barnet fanns före han föddes – han ÄR. Har alltid funnits. Han är Gud själv, som skapat allt från det oändligt stora universum ner till det minsta lilla kryp på jorden. Det är Han som har skapat dig och mig och gör så att våra hjärtan slår varje dag.

Ps 19:2 Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk. Naturen vittnar om Gud som skapat den – Tänk bara på den lilla jorden vi lever på. Som förhållandet mellan solens dragningskraft och jordens centrifugalkraft som gör att den ligger i en perfekt bana kring solen – förhållandena är perfekta för liv. Se på dig själv! Alla fantastiska och komplicerade funktioner i din kropp, ögat, hjärnan osv – allt vittnar om Skaparen.

Både världshistorien och Bibeln vittnar om att mänskligheten är på flykt bort ifrån Gud. Vi vill själva vara herrar i våra liv och vill inte böja oss under Guds vilja. Det har lett till mycket lidande och sorg, till krig, svält, egoism, kärlekslöshet…

Människan var skapad god och levde i paradiset tillsammans med Gud. När människan bröt mot Guds goda vilja skadades hon, blev en syndare och hamnade utanför paradiset. Alla människor har det gemensamt att vi föds utanför paradiset. Världen är inget paradis.

Men Gud lämnade oss inte. Han sa inte att ni får själva leta er tillbaka till mig – för han visste att vi inte kunde. Han kom själv till oss, han blev Immanuel – Gud med oss.

Därför får vi höra änglarnas budskap: Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty idag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.

Gud kom till oss för att rädda oss, för att föra oss tillbaka till det verkliga, eviga och glädjefyllda livet. Han föddes i ett stall, inte i ett palats, och visade på så sätt att han också är de fattigas, ja allas Frälsare. Din Frälsare!

Jesus levde som människa bland alla andra. Han vet vad det innebär att vara människa, både i glädje och sorg, i medgång och motgång.

Vi har många i vårt land som flytt från sitt hemland, från krig och annan nöd. Många får idag fly på grund av att de bekänner Jesus som sin Gud och Frälsare. Jesus vet också vad det är att vara flykting och föraktad. Som liten tvingades han på flykt till ett annat land, Egypten, för att komma undan den onde Herodes. Han känner oss var och en och vet vad vi går igenom.

Vi förstår inte alltid varför han inte hjälper som vi önskar. Men Gud handlar ofta just genom det som är svårt för oss att förstå – vilken av lärjungarna kunde förstå varför Jesus skulle dö på ett kors? Men just där på korset öppnade han vägen för oss människor tillbaka till Gud. Han tog bort våra synder och vann förlåtelse, evigt liv och glädje åt oss.

När vi nu under julen hör om att Jesus, Guds Son, föddes – när vi kommer till stallet och ser honom i krubban – kommer vi till honom som är större än hela vår värld. Och det stora är: Han vill genom tron bo i våra hjärtan och ge oss del av sin värld, göra oss till Guds barn och ge oss del av förlåtelse, sin rättfärdighet och det eviga arvet i himlen. Och han lovar att vara med oss varje dag under livet så att vi inte ska komma vilse igen, utan nå målet.

Avslutningsvis: Den första halvan av Johannesevangeliet omringas av Jesus som ljuset. Joh 1:4-5 I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

I Joh 12:36 Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. När Jesus var mitt ibland folket hade de ljuset som kunde göra dem till Guds barn. Sedan står det, kanske också till eftertanke och varning för oss: När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.

Detta talar till oss om hur viktigt det är att ta emot Jesus när han är mitt ibland oss. Och han är fortfarande mitt ibland oss i sitt ord, i Bibelns – Guds ord. Lyssnar vi till ordet om Jesus och tar det till oss – då flyttar han in i våra hjärtan. Han som är större än vår värld men som lät sig bli ett litet spädbarn och lades i en krubba i Betlehem. Då flyttar han in med sin härlighet, sitt liv, och vi blir Ljusets barn – Guds barn.

 

Dödens och livets tåg

16 e Tref 2013-09-15 Predikotext: Luk 7: 11-17

I dagens evangelium möts två tåg. Utifrån Nain går dödens tåg – en änkas ende son är död och nu är en stor skara på väg för att begrava honom. Samtidigt kommer Livets tåg till Nain med livets furste och dödens övervinnare, Jesus, i täten.

Vad sker när livets tåg möter dödens tåg? Jo, Livets segerfurste griper in och förvandlar död och sorg till liv och glädje! Änkan, vars liv rasat samman, får sin situation totalt förvandlad när hon får sin ende son tillbaka från det döda.

Dödens tåg går fram genom vår värld. Vi kan inte vara oberörda av det. Vi märker det varje dag då vi öppnar tidningen – där finns dödsannonser, där berättas om olyckor, krig och våldsbrott. Och vi känner det nära in på oss när nära och kära blir sjuka och dör. Ja, vi känner att dödens krafter är verksamma till och med i våra egna kroppar, särskilt då vi drabbas av sjukdom eller ålderskrämpor. Vi vet att döden är en verklighet som ingen av oss kan fly undan.

Samtidigt går Livets tåg ut i världen. Genom evangelium bär den helige Ande Jesus – livets segerherre – till oss människor. Där mörker, oro och hopplöshet råder vill Jesus få komma in med ljus, frid och hopp. Där Han får komma till skapas nytt liv. Där ges ett överflödande liv, det eviga livet som börjar redan här och sedan fortsätter i den eviga och fullkomliga glädjen hos Gud.

Dödens tåg har en djupare orsak – ett annat tåg som dragit fram i världen allt sedan Adam och Evas tid: Synden, avfallet från Gud och hans goda vilja. Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. (1 Kor 15:56) Det är alltså synden som är den dödande udden, eller spetsen. Och sin kraft får den från den lagen som avslöjar och fäller domen över all synd.

Att Jesus kan gå fram med livets segertåg beror på det motsatta, att han försonat och utplånat synden genom sin död på korset och uppfyllt Guds lag genom sin fullkomliga lydnad.

När sorgeföljet kom ut från Nain på väg mot gravplatsen står det inte att Jesus såg den döde. Nej, fokus ligger på änkan, hon som sörjde. ”När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: Gråt inte.”

Kvinnan var verkligen i en mycket svår situation. Hon var änka, och nu hade också hennes ende son dött. Hon var mycket ensam och hade inga nära släktingar som kunde ta hand om henne på hennes ålderdom. Hela hennes tillvaro som människa rasade samman. Det fanns inga statliga pensioner, eller änkepensioner. Inte nog med att hon var i djup sorg över sin son, hon fick enorma bekymmer om sin egen situation.

Men Jesus såg henne och förbarmade sig över henne. Hans hjärta rördes på djupet av hennes situation. Och han gjorde något åt den.

Jesus ser din nöd, din sorg, din saknad. Sjukdom och död är inget naturligt, det är människans fiende, något i grund och botten djupt onaturligt, något som inte hör hemma i skapelsen. Du kan vara helt förvissad om att Jesus på samma sätt ser dig som han såg änkan i Nain. Och det han ser, det går också in i hans hjärta.

Men, Varför gör inte Jesus sådana under idag, att han uppväcker döda? Gud kan göra det än idag. Men tänk efter: Om han skulle göra det, skulle personen i fråga väckas upp till ett liv i en fortfarande lika dödlig värld. Sonen i Nain dog igen… Han uppväcktes till ett liv i en av synden skadad värld.

Jesus kom inte för att uppväcka döda!! – Han kom för att göra dödens makt om intet och ge alla möjlighet till uppståndelse och evigt liv. Detta genom att själv dö på ett kors, genom att själv bära vår synd och ta dess konsekvenser – den eviga döden. Så ryckte Jesus undan dödens orsak.

Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. (1 Kor 15:55)

Vid några tillfällen uppväckte Jesus döda och det skedde av barmhärtighet och var framför allt ett tecken på att Guds rike var nära, att den messianska tiden hade kommit. Och så uppfattade folket det: ”Gud har besökt sitt folk.”

Jesus säger till den döde: Unge man, jag säger dig: Stå upp! Det var säkert mer än en som förundrade sig över vad Jesus gjorde. Tala till en död!? Han hör ju inte. Vi vet ju att de inte kan höra! Men vid tre tillfällen omtalas det att Jesus uppväcker döda – alla gångerna sker det på samma sätt: Jesus talar till dem. Res dig upp!, eller som till Lasarus i graven: Kom ut!

Han kallar på det som inte är som om det vore till. (Rom 4:17) Jesu ord är Ande och liv. De är skaparord. Det han säger, det sker. Det samma som beskrivs i början av Bibeln: Gud sade: ”Varde ljus”. Och det blev ljus.

Här visar Jesus på ett underbart sätt att han har makt över döden. För honom är döden som en sömn. Han kan lika lätt uppväcka någon som är död som vi väcker någon som sover. Ja faktiskt lättare. En del av oss är så svårväckta att vi måste ropa flera gånger, eller ruska om personen. Men bara Jesus säger ett ord så reser sig de döda.

Men redan nu har Jesu ord makten att ge liv, andligt liv. Jesus säger: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. (Joh 5:25)

Det är vad som sker idag. Jesus talar själv till människor genom evangelium. Och hos den som inte avvisar hans röst blir resultatet andligt liv. Och i många länder får det konsekvenser: man blir utesluten eller utfryst i sin familj, man kan förlora jobbet, det kan handla om öppen förföljelse. Men med Jesus genom tron i hjärtat vet de att inte ens döden kan skada dem. De har vunnit det liv som har övervunnit döden. Och Jesu ord är lika kraftfullt här i Sverige. Det har kraft att uppväcka från andlig död och ge liv.

När du dött, vad kan du göra för att bli levande? Vad kan vi göra för att frälsa oss själva? Vi försöker gärna förbättra oss. Men Guds ord säger att det är omöjligt, vi kan inte bli levande genom att göra något nytt. Det måste ske en ny skapelse, ett nytt liv måste bli till. Att bli frälst, Guds barn, är djupast sett inget vi kan besluta oss för, ingen förbättring av något gammalt. Frälsning är ett nytt liv – det Jesus kommit med. Därför uppmanar Skriften oss till att lyssna till Guds ord som har denna frälsande kraft. Och i dagens evangelium lär vi att Hans ord är Ande och liv – det gör oss levande.

När Jesus uppväckt sonen ger han henne till hans mamma. Hon kunde sedan säga: ”Jag har fått min son av Jesus.” Det är något förunderligt i det. En son blir given.

Kristendomen handlar om en son som blev given: ”Ett barn är oss fött och en son är oss given”. Gud gav sin ende Son till dig, till mig, till varje människa på jorden.

Han som ger liv, måste dö. Han måste bära din synd upp på korset. Därför kan han ge liv. Han har dött din död.

Jesus sa till änkan: Gråt inte! Även du kan äga en djup inre glädje under alla livets förhållanden. Även då döden gör sig tydligt påmind, när du plågas av någon speciell frestelse eller möter svåra prövningar.

Ja, mitt under allt detta kan du säga: Jag är döpt i Jesu namn, jag tillhör honom, jag har dött och uppstått med honom. Han är min Frälsare. Nu får jag leva tillsammans med Honom varje dag under livet och jag kan vila i att för Jesu segers skull blir min död en övergång till saligheten hos Gud.

Bibeln försäkrar oss också om att alla människor en dag ska uppstå ur sina gravar och att de som dött i gemenskap med Jesus ska uppstå till evigt liv och glädje. Det ser omöjligt ut för oss men aposteln Paulus skriver: Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. (1 Kor 15:42-43)

Ej fruktar jag, då du är när i nåd. Då viker smärtan, aldrig fattas råd, Av gravens fasa ej ett spår är kvar, Och dödens mist sin udd, när dig jag har.

Ditt kors skall skina för min blick, när sist Jag somnar in, o Herre Jesus Krist. Då viker natten, morgon bräcker klar. I Liv, i död, bliv Herre hos mig kvar.

För dig utgiven, för dig utgjutet

Vår Herre Jesus Kristus, i den natt då han blev förrådd, tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: Tag och ät. Detta är min kropp, som blir utgiven för er. Gör detta till min åminnelse.

Likaså tog han kalken, tackade Gud och gav åt lärjungarna och sade: Drick av den alla. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, går det till min åminnelse.

I stora katekesen frågar Luther: ”Vad är altarets sakrament?

Svar: Det är Kristi sanna kropp och blod i och under brödets och vinets gestalt, vilket Kristus genom sitt ord har föreskrivit oss kristna att äta och dricka. Vi sade om dopet att det inte bara utgörs av vatten. På samma sätt säger vi om nattvarden att den består av bröd och vin, men inte av sådant bröd och vin som man ställer fram på matbordet, utan ett bröd och vin som är omslutet av och bundet till Guds ord. Det är ordet som är det grundläggande och utmärkande för detta sakrament. Därför utgörs det inte av bara bröd och vin utan även av Kristi kropp och blod. Det heter ju: ’Accedat verbum ad elementum et fit sacramentum’, dvs. ’när ordet kommer till det yttre tinget, blir det ett sakrament’. (…) Med ordet kan du styrka ditt samvete och säga: ’Även om hundra tusen djävlar och alla svärmare kommer och säger: ’Hur kan bröd och vin vara Kristi kropp och blod?’, så vet jag att alla andar och lärda tillsammans inte ens är så kloka som det gudomliga Majestätet är i sitt lillfinger’.”

Luther betonar starkt att det är Guds ord som gör nattvarden till ett sakrament oberoende av om prästen som förvaltar det är from eller ogudaktig. ”För personens eller otrons skull blir inte de ord falska som instiftar nattvarden som sakrament.” Lägg märke till att det här handlar om att Guds ord är den verkande kraften och att det verkar oberoende av prästens fromhet. Detta ska inte leda oss att tänka att vi kan fira gudstjänst där prästen lär och bekänner i strid med Bibelns ord. Skriften varnar oss för att lyssna till falska lärare eftersom det skadar och bryter ner tron och därmed den evighetsavgörande relationen till vår Frälsare.

Idag är det allt för vanligt att det som Bibeln kallar synd försvaras och upphöjs och att man motsäger Jesu tydliga ord om att ingen kommer till Fadern utom genom honom (Joh14:6). Vi ska också komma ihåg att Bibelns ord, om att Gud enbart kallar män till präster och predikanter i församlingen och att äktenskapet är instiftat för gemenskapen mellan en man och en kvinna, fortfarande står fast. Sök dig alltså till gudstjänster och församlingar som håller fast vid Guds ord och förkunnar lag och evangelium rent och klart till människors frälsning och eviga salighet. Det kan också bli ett viktigt vittnesbörd för omgivningen.

När de rädda lärjungarna på påskdagen var samlade i ett låst rum stod plötsligt Jesus mitt ibland dem och hälsade: Frid vare med er. (Joh 20:19) Liksom lärjungarna inte kunde förstå hur Jesus kom in i rummet kan inte vi förstå hur Jesus kan vara närvarande i brödet och vinet. Men på Guds ords grund kan vi veta att när instiftelseorden är lästa är Jesus Kristus lika konkret närvarande mitt ibland oss. Så får vi höra samma fridshälsning: ”Herrens frid vare med er.” ”Närvaron tror vi, sättet känner vi inte.” (Augustinus) Eftersom Kristi kropp och blod verkligen är närvarande är det också följdriktigt och rätt att sjunga ”O Guds lamm…”

Angående kraften och nyttan av sakramentet skriver Luther bl a: ”Vi går till sakramentet för att ta emot den skatt genom vilken vi får syndernas förlåtelse. Varför det? Jo, för att orden står där och erbjuder oss det. Kristus befaller mig att äta och dricka för att syndernas förlåtelse ska bli min. Nattvarden är som en pant eller ett tecken på att det goda skyddar oss mot vår synd, mot döden och mot alla olyckor. Man säger med rätta att nattvarden är själarnas måltid, som ger näring till den nya människan och stärker henne. Vi blir pånyttfödda genom dopet, men å andra sidan har vi kvar den gamla människan i vårt kött och blod. Dessutom finns det så många hinder och frestelser från djävulens och världens sida att vi ofta blir kraftlösa och stapplar. Vi har fått nattvarden till daglig föda för att tron ska få nya krafter och inte ge upp i kampen, utan bli allt starkare. ”

Nattvarden är en åminnelsemåltid. Det innebär att vi inte bara minns det som hände med Jesus i hans lidande och död utan att vi dras in i och får del av det. Liksom judarna än idag firar påsk och talar om hur Herren förde dem som folk ut ur Egypten får vi i nattvarden del i det som skedde med Jesus.

Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi del av detta enda bröd. (1 Kor 10:16-17)

Nattvarden är en gemenskapsmåltid. Vi får full gemenskap med Jesus vår Frälsare, men också med alla andra kristna genom alla tider. Gemenskapen fortsätter osynligt in i evigheten med alla som gått före i tro och ut över världen med alla som lever trons gemenskap med Jesus. Ett perspektiv som finns med i nattvardsliturgin: Därför vill vi med dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga.

I nattvarden ges en försmak av den himmelska gemenskapen. Måltiden är en påminnelse och ett föregripande av den kommande stora bröllopsfesten i Guds rike. Vi lever i väntan på Jesu återkomst. Han ska komma då på den yttersta dagen, men kommer redan nu konkret till oss i brödet och vinet.

Vem är nattvarden till för? För den som är döpt och vill leva som en Jesu lärjunge. Den är för dig som vet att du är en syndare och vill ha förlåtelse och hjälp att leva heligt.

I Lilla katekesen frågas det: Vem mottar detta sakrament på rätt sätt? Svaret är: Den som tror dessa ord: för er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse.

”I sakramentet ges oss genom dessa ord syndernas förlåtelse, liv och salighet. Ty där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet.” (Lilla katekesen)

Det heliga dopet

Förra inlägget handlade om Guds ord och dess verkan. I detta inlägga stannar vi inför dopet som också är ett nådemedel. Dopet är ett sakrament vilket kan definieras som ”en helig handling, som är instiftad genom en befallning av Jesus och i vilken en osynlig nåd ges genom ett synligt medel eller tecken” (C F Wislöff i Jag vet på vem jag tror, s 128).

Den amerikanske prästen Klement Preus berättar i boken ”The fire and the staff” om vad som hände när han döpte tredje barnet i en familj. Redan före barnets födelse hade han varit hemma hos familjen och påmint om vad Bibeln lär om dopets gåva. Den treårige sonen Jonny hade varit med och lyssnat.

I samband med dopet frågade föräldrarna om det gick bra att Jonny följde med fram till dopfunten. Preus tyckte att det var fint, även om han funderade på hur det skulle gå eftersom det var en livlig pojke. Allt gick bra ända tills familjen var på väg tillbaka till bänken och pappan släppte pojkens hand. Då sprang han plötsligt tillbaka och ställde sig vid altarringen vänd mot församlingen. Både föräldrar och präst oroade sig för vad som skulle ske. Så framföre Jonny ett av de korta, briljanta och helt renläriga uttalandena, skriver Preus: ”Helt ren!” ropade han och återvände sedan genast till sin plats. Preus skriver: Jag insåg att Jonny verkligen hade fattat syftet med dopet. Han höll en bättre predikan än jag den dagen.

Idag är det tyvärr inte ovanligt att arvsynden förnekas och att man antingen säger att barn inte behöver döpas eller att dopet bara är en bekräftelse på att man är skapad av Gud och tillhör honom. Sanningen, som är tydlig i Bibeln, är att vi alla föds utanför paradiset och att vi ärvt den synd som Adams fall förde in i människosläktet. I Jobs bok läser vi: Kan det komma en ren från en oren? Nej, inte en enda. (Job 14:4) Och Paulus skriver: Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. (Ef 2:3)

Gud vill verkligen ha gemenskap med alla människor. Problemet är att Han inte kan när vi fortfarande bär på synden. Ty Herren, din Gud, är en förtärande eld, han är en nitälskande Gud. (5 Mos 4:24) För att vi ska kunna komma i närheten av Gud behöver vi alltså renas från synden. Det är det kristendomen handlar om. Det är också det dopet handlar om.

Låt oss se på några ord från Bibeln som på olika sätt talar om den välsignelse och gåva Gud ger i dopet:

–       Synden blir förlåten och den helige Ande ges som gåva: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. (Apg 2:38)

–       Man blir rentvättad från synden. Paulus fick höra: Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder. (Apg 22:16)

–       Man blir ställd fram inför Gud utan fel, ren och helig: Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara. (Ef 5:25-27)

–       Guds namn läggs på den som döps så att man tillhör Honom: Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. (Matt 28:19)

–       Den som döps föds på nytt, får Jesus till broder och blir hans medarvinge: När Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, som vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet. (Tit 3:4-7)

–       I Galaterbrevet 3:27 skriver Paulus: Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda honom.

Vid ett dop ser vi en person som får vatten på huvudet samtidigt som Guds ord läses. Men den osynliga sidan av det som sker, som vi bara kan förstå genom tron, är svindlande: En människa föds på nytt och blir Guds barn, blir iklädd Kristus och hans rättfärdighet, får sin synd övertäckt och förlåten, får den helige Ande som gåva och det eviga livet i arv. Eller uttryckt med katekesens ord: Dopet verkar syndernas förlåtelse, befriar från döden och djävulen och ger evigt liv och salighet åt alla, som tror Guds ord och löften.

Katekesens fråga blir i ljuset av detta mycket relevant: Hur kan vattnet åstadkomma en så kraftig verkan? Och svaret: Vattnet verkar det förvisso inte, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som förtröstar på det med vatten förenade ordet: ty utan Guds ord är det bara vatten och inget dop, men med Guds ord är det ett dop, det är: ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, såsom aposteln Paulus säger till Titus i det tredje kapitlet. (v 4-7, se ovan)

Vi märker hur det poängteras att tron hänger samman med dopet och att man genom tron tar emot den gåva som Gud ger i dopet. Det har fått många att hävda att barn inte kan döpas då man menar att de inte kan tro. Det beror ofta på att man tänker att man för att tro måste kunna bekänna och med ord förklara vad man tror på. Men det att tro är inget annat än att ta emot en oförtjänt gåva. Här är i själva verket barn föredömen. Jesus säger ju att vi måste bli som barn för att komma in i Guds rike (Matt 18:3). Vuxna har lätt för att börja protestera och komma med olika invändningar medan barn på ett okonstlat sätt bara tar emot. Något som blir än tydligare när det gäller spädbarn. Små barn behöver också få del av frälsningen och det får de i dopet.

Katekesen frågar vidare: Vad betyder detta dop i vatten? Det betyder, att den gamla människan i oss skall genom daglig ånger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och onda lustar och en ny människa dagligen framkomma och uppstå, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva inför Gud evinnerligen.

Vad står det skrivet?

Aposteln Paulus säger i Romarbrevets sjätte kapitel: Vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

Dopet är något som sker en gång men som vi kallas att leva i varje dag. Genom daglig omvändelse ska den gamla människan, den gamla naturen, bekämpas och dödas. Det innebär att man inte kan leva i synd, sluta fred med den, eller låta de onda begären styra livet. Utan vi ska som Paulus skriver (Rom 6:11) se på oss själva som döda från synden. Synden är något som inte hör hemma hos oss eftersom vi lever för Gud i Kristus Jesus. Samtidigt som kampen pågår och vi på olika sätt märker att vi har kvar den gamla naturen så länge vi lever på denna jord kan vi, när vi i tro håller oss till Jesus som vi döpts till, frimodigt hålla fast vid att vi i honom är rättfärdiga inför Gud.

Gud glömmer inte det förbund han sluter med den som döps. Därför behöver inte den som avfallit från sitt dops Gud döpas på nytt. Det är som med sonen i Jesu liknelse i Luk 15. Han lämnade fadershuset bakom sig och slösade bort allt han ägde och föll djupt. Men när han kom till insikt om vad han gjort och återvände mötte han Fadern som skyndade mot honom och omfamnade honom, klädde honom i de finaste kläder och ordnade med fest. Inte ett ögonblick var det fråga om att han skulle få arbeta sig upp till en position i huset utan genast blev han behandlad som den son han var.

Eftersom Gud inte kan glömma sina löften och sitt förbund är det en stor tröst för den som fallit i synd och för den som anfäktas att tänka på dopet. I dopet grep Gud helt konkret in i min egen livshistoria och gav mig del av hela frälsningens gåva, frukten av det Jesus vann genom sitt fullkomliga liv, sitt lidande, sin död och segerrika uppståndelse. Gud kan inte ta tillbaka det han lovat. Så stanna hos Jesus! Lev av Guds ord! Då kommer den helige Ande fullborda det han påbörjat hos dig och bevara dig så att du når målet.

Guds levande ord

För ganska länge sedan lovade jag att publicera den undervisning om Kyrkans sju kännetecken som hölls i Tabor. Nu först kommer ett första inlägg vilket består av en artikel publicerad i Östra Smålands missionsblad, nr 2 2012. Framöver kanske det dyker upp något om de följande kännetecknen.

I och genom Guds ord uppenbaras vad Gud genom Jesus Kristus har gjort för att vi ska bli frälsta. Men det är inte bara ett informativt budskap. Guds ord är Ande och liv, ett levande och verkande ord som åstadkommer vad det säger, vilket blir tydligt redan i skapelsen. Gud sade, och det skedde. Nedan ges några perspektiv på Ordet, vilket Martin Luther nämner som det första av Kyrkans kännetecken. Där Guds ord läses och predikas där finns också Kristi sanna kyrka.

Mose påminner Israels folk i slutet av sitt liv om vad som skedde vid berget Horeb. Ni trädde då fram och stannade vid bergets fot. Berget brann i eld ända upp till himlen, och där var mörker, moln och töcken. Och Herren talade till er ur elden. Ni hörde orden men såg ingen gestalt, ni hörde endast rösten. (5 Mos 4:11-12) Varför fick folket bara höra och inte se? Jo, för att de inte skulle dö! I 2 Mos 33:20 säger Herren: Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.

Innan syndafallet kunde människan möta Gud ansikte mot ansikte, men på grund av synden kan vi inte längre i oss själva överleva ett möte med den helige Guden. Därför kännetecknas också den eviga saligheten av att de frälsta återigen ska se Gud. De skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor. (Upp 22:4)

Att Gud inte kommer till oss synlig i all sin helighet är inget annat än en stor nåd. Gud vill ju inte att vi ska dö, utan att vi ska leva! Eftersom Gud kommer till oss genom ord förmanas vi gång på gång i Bibeln till att höra. Det är också ett kännetecken på Guds folk; att de hör Herrens ord. Det är genom detta ord som vi lär känna Herren. Det står om Samuel att han ännu inte kände Herren, och HERRENS ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom. (1 Sam 3:7)

Det finns en otrolig mängd religioner i världen på grund av att vi lyssnar till våra egna hjärtan. Men på grund av syndafallet kan vi inte höra Guds röst i hjärtat. Samvetet kan tala om att vi gjort fel, men enda sättet att lära känna den sanne Guden är genom Hans ord.

Därför sände Jesus ut sina lärjungar för att förkunna hans ord och därför är det viktigt än i dag att Hans ord blir förkunnat. Aposteln Paulus skriver: Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. Men hur skulle du kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle någon kunna predika, om de inte blev utsända? (Rom 10:13-15)

En apostel var ett sändebud som talade å uppdragsgivarens vägnar och fick inte lägga till eller dra ifrån något från budskapet han fått. Den som predikar idag ska hålla sig till det apostoliska buskapet som vi har i Bibeln. Då talar Herren Jesus själv till oss som lyssnar. Vi vet att hans röst har makt att uppväcka döda, vilket beskrivs vid tre tillfällen i evangelierna (Luk 7:14, 8:54, Joh 11:43). Men han har också makt att uppväcka andligt döda människor så att de blir andligt levande (Joh 5:25). Därför handlar mission djupast sett om detta: att sätta människor i kontakt med Guds levande ord. Guds ord är såkornet i arbetet i Guds rike.

Som arbetare i Guds rike får man alltså vila i att resultatet beror inte på mänsklig kraft och förmåga utan på Guds ord. I och genom det ordet verkar den helige Ande. Att Guds ord verkar det som det sänts ut till påminns vi om genom profeten Jesaja (55:11) och exempelvis i 1 Tess 2:13 och Heb 4:12.

Djävulen vet att om han får människan bort från Guds ord så får han henne bort från Gud. Därför sätter han in stöten där, precis som han gjorde vid syndafallet. Har Gud verkligen sagt? löd frågan då, och det gör den än idag. Därför måste vi hålla fast vid och påminna varandra om den sanning som lyfts fram i ÖSM:s stadgar: ”Att hela bibeln, såväl gamla som nya testamentets skrifter, icke allenast innehåller utan är Guds heliga och ofelbara ord.

Guds ord delas i lag och evangelium. Lagen uppenbarar Guds helighet och evangelium Guds kärlek. Lagen dödar och evangeliet gör levande. Herren dödar och gör levande, han för ner i dödsriket och upp därifrån. (1 Sam 2:6) Lagens uppgift är framförallt att avslöja vår egenrättfärdighet, att vi har så lätt att försöka dölja vår synd inför Herren liksom Adam och Eva försökte dölja sin nakenhet med löv. Guds Ande vill genom lagen krossa den falska fromheten som bara är ett skådespel (hyckleri) och få oss att öppet och ärligt bekänna som det verkligen är inför Gud. Gud vet redan mycket väl hur det står till med oss. I Ordspråksboken 16:2 läser vi: En mans vägar är rena i hans egna ögon, men Herren är den som prövar andarna. Den helige Ande behöver ge oss insikt om vår synd för att göra oss mottagliga för hjälpen.

När Jesus samtalar med den rike unge mannen (Matt 19:16ff) så visar han att mannen, även om han uppfyllt buden till det yttre ändå har brutit mot första budet. Han hade en avgud – mammon.

Jesus säger att det är lättare för en kamel att komma in genom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Det fanns ingen port i Jerusalem som hette Nålsögat som en del hävdat, utan Jesus menar det bokstavligt. Lärjungarna ställer den enda rimliga frågan: Vem kan då bli frälst? Och Jesus svarar: För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt. Gud ger oss alltså genom lagen en uppgift som han vet att vi inte klarar att utföra på grund av synden. Det är för att synden genom budordet skulle framstå som i högsta grad syndig (Rom 7:13).

Mot denna bakgrund har evangelium ett underbart budskap till oss: Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. (Rom 8:3)

Lagen säger alltid: Du skall göra! Evangelium säger: Jesus Kristus har gjort allt i ditt ställe!

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde, att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Både lagen och evangeliet ger löfte om liv, men lagen ställer hela tiden villkor. Evangelium är helt villkorslöst och pekar på Jesus som har uppfyllt alla villkor. Det säger: Se Guds lamm, som tar bort världens synd. (Joh 1:29) Evangelium inbjuder ALLA syndare att ta del av den fullkomliga rättfärdighet Jesus har vunnit.

Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. (Jes 1:18) När Herren under nådatiden, vår tid på jorden, kallar på oss behöver vi inte vara rädda. När samvetet dömer och vi tänker att vi borde möta Guds vrede får vi i stället höra att våra synder blir snövita och har försvunnit i nådens hav. Allt på grund av att Gud en gång för alla har gått till rätta med Jesus för vår synd.

När Guds Ande får lov att verka i en människa och skapa behov av syndernas förlåtelse och tro på Jesus, så får hon också ett nytt sinne som gläder sig över Guds vilja, hans bud (Ps 1:2, Rom 7:22). Därför önskar hon att hennes livs ska återspegla Guds vilja och sörjer över att hon inte kan leva fullkomligt efter buden och behöver ofta återvända till nådens tron och leva av syndernas förlåtelse. (Rom 7:24-8:2)

Mot bakgrund av ovanstående är det väl egentligen överflödigt att påminna om att det är av evighetsavgörande vikt för oss var och en att vi låter Guds Ande genom Ordet arbeta med oss, regelbundet både genom att själva läsa Bibeln och genom att lyssna när Guds ord blir förkunnat.

Den som den helige Ande genom Ordet och sakramenten både fått skapa och uppehålla det andliga livet hos här i tiden kommer en dag när Gud gör allting nytt få se Gud och leva för evigt med Honom!

Inbjudan till verklig ro och vila

Från dagens predikan i Tabor:

Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.

Detta är ett av de ljuvliga ord som Jesus säger till den som arbetar och strävar och inte finner vila. Jesus ger en ro och vila som överträffar allt annat. Detta är en inbjudan till alla i vår tid som tyngs av förväntningar och krav, antingen det är de egna eller sådana som andra ställer på dem. Ett ord till den som känner bördan av att man måste vara lyckad, framgångsrik och lycklig men som många gånger tvärt om är olycklig, som misslyckas och är missmodig.

Jesus inbjuder helt villkorslöst var och en att komma och ta emot vila, tröst och glädje av honom. Jesus vill komma in i den stressade vardagen och ge oss rätt perspektiv på livet. Han vill lyfta våra blickar och visa oss att det finns något som är långt viktigare än att vara framgångsrik och erkänd i samhället, att det finns något som är det enda nödvändiga för oss: Att ha en levande relation till Gud vår skapare. Och just det, som är helt avgörande för oss nu och framförallt för evigheten ger han oss fritt och för intet. Om någon törstar, så kom till mig och drick! ropar han ut vid ett tillfälle. Den som tar emot detta får också i Jesus en frid som övergår allt förstånd (Fil 4:7).

Framför allt är Jesu ord riktade till dem som känner bördan av Guds heliga vilja tung på sig. Och det är det många som gör, inte bara sådana som läst och hört Guds bud, utan människor i alla kulturer, inom alla religioner. Samvetet dömer, och många inser att Skaparen har rätt att ställa krav på att vi ska leva rätt och gott. Många strävar för att försöka lyckas, en del tror sig kanske klara det ganska bra medan andra dignar under bördan och inser att det inte går i egen kraft. Jesus säger: Jag har burit din börda: jag har uppfyllt Guds lag i ditt ställe och jag har tagit alla dina misslyckanden, din synd, ja hela ditt av synd fördärvade hjärta på mig och dött för dig på korset. Du är fri! Du får vila!

Dolt för de visa uppenbarat för de små

Men hur stämmer detta överens med de ord som inledde evangelietexten? Jesus prisar Fadern för att han har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små, och att det var hans goda vilja. Kan det vara Guds goda vilja att frälsningen är dold för vissa? Hos Paulus läser vi att Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4). Jesus var ju själv på väg till Jerusalem för att bära hela världens synd och skam och stå under Guds dom i vårt ställe. Inte vill väl han att någon ska stå utanför?! Nej! Hans hjärta är fyllt av nöd och längtan efter varje människa som inte fått del av syndernas förlåtelse. Han grät ju över Jerusalem för att de inte förstod vad som kunde ge dem verklig frid och säger att han längtat efter att samla dem liksom en höna samlar kycklingarna under sina vingar. Han söker efter de förlorade och längtar innerligt efter att finna dem!

Jesus gläder sig över att frälsningen inte beror på någon förmåga hos oss. Vi behöver inte ha en viss nivå av intelligens eller uppnått viss kunskap för att bli Guds barn. Nej, det är en gåva Gud vill ge till alla. Jesus säger: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. (Matt 18:3) Hur många är det inte som på ett filosofiskt plan diskuterat evangeliet utan att tillägna sig det? Däremot är det många som i sin andliga nöd gripit om löftena i Kristus utan att först begära att de ska kunna förstå allting.

G A Danell: ”Det är denna världens dåraktiga och falska visdom, som hindrar en människa att se Guds rike. Men den sanna visdomen är den barnsliga enfald, som trohjärtat tar Gud på orden och tror mer på Gud och hans vishet än på all mänsklig visdom sammantagen. Den verkliga visdomen består i att inse sin egen dårskap och att ödmjukt böja sig för Guds dårskap, som är den sanna visheten.”

Paulus skriver: Bedra inte er själva. Om någon bland er tycker att han är vis i den här världen, måste han bli en dåre för att bli vis. Ty den här världens visdom är dårskap inför Gud. (1 Kor 3: 18f) Guds frälsningshandlande genom Jesus och hans kors är en dårskap för den världsliga visdomen. Så på det sättet måste man bli en dåre i världens ögon för att kunna bli frälst. 1 Kor 1:18: Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är den en Guds kraft. De självbelåtna och högmodiga människorna är oförmögna att tro på Jesus som Sonen, oförmögna att tro ”dårskapen” om korset.

Vi kan också vara tacksamma för att Gud dolt frälsningen för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Det innebär att frälsningen är helt och hållet av nåd, något som vi erbjuds helt gratis, utan någon som helst motprestation. Gud får ensam äran för det. När det gäller frälsningen står nämligen alla, antingen vi vet om det eller inte, på samma nivå, oavsett vilka förmåner vi har eller inte har här i världen. För att bli frälsta måste vi alla ta emot Guds rike såsom barn.

Jesus uppenbarar Fadern

Det är bara den Sonen uppenbarar Fadern för som kan lära känna honom. Vilka gäller det? Jo, Jesus säger: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Alltså inbjuds alla att lära känna Fadern! Problemet är att alla inte ser att de bär på en stor syndabörda – och då är glädjebudskapet dolt. Gud behöver få komma till med sin stränga lag och ödmjuka oss, krossa våra stolta hjärtan och göra oss hungrande och törstande efter rättfärdighet. (se Marias lovsång Luk 1:51-55)

Kan det finnas ett mer underbart budskap för en människa som tyngs av synd, som inte får frid i samvetet?! Men också för den som länge har velat vandra i gemenskap med Jesus, men fortfarande känner av sin svaghet, sin oförmåga att leva så som Guds bud kräver av oss. Kom! säger Jesus. Det får var och en ta till sig. Men kan jag verkligen det? Bibeln lär att det är den som tror som blir frälst?! Min tro är det inte så mycket med, och vissa dagar verkar det som om den är helt bortblåst, och tron bär så förfärligt lite frukt i mitt liv, och ibland har jag känt mig så långt borta från Gud att det säkert inte är någon som ens kan ana att jag vill vara kristen.

Vad göra då? Både för den som inte tidigare trott och för den troende om än med svag tro gäller detta: Ingen kan komma till Jesus utan att Fadern drar honom. Jag tror att jag inte av eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium. (Katekesen) Men om det är evangelium som drar oss till Jesus och som tänder och stärker tron, ja då är medicinen också att höra på det. Lyssna till Jesu inbjudan.

Rosenius: Detta budskap tänder den sanna, levande och saliggörande tron i olyckliga, fattiga, sjuka och bundna själar – de som förtvivlar över sin synd och sina misslyckade försök att bli kvitt den. Hör här, vad evangelium egentligen innehåller och säger! En annan har redan förvärvat och vunnit det som de så ängsligt sökt hos sig själva genom bättring, ånger, bön och strid. De får det som gåva utan egen förtjänst eller värdighet, då, det är tillförsäkrat dem i ett evigt testamente.

Rosenius skriver att detta budskap inte blir utan frukt, men det blir olika för olika människor, beroende på hur de har det. Upplevelserna varierar.

När det gäller sådana upplevelser verkar den helige Ande på olika sätt på olika människor, allt efter omständigheterna. Jesus prisade ofta den saliggörande tron hos dem som kom till honom för att söka nåd och hjälp. Denna tro var redan tänd hos dem, då evangelium fått dra deras blickar från att se nedåt på sig själva och på egen rättfärdighet till att se uppåt på den korsfäste. Detta evangelium har vänt deras sorgsna hjärtan och deras blickar från egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, från egen lydnad till hans lydnad, från egen ånger till hans ångest, från egna böner till hans böner. Allt hopp om frälsning, all deras längtan och hunger riktade sig mot Kristus. I och med det var också den saliggörande tron tänd.

Jesu milda ok och lätta börda

Vi kallas inte att komma till Jesus och kasta av oss bördan och få frid för att sedan återgå till eget strävande och själva arbeta med helgelsen. Nej, vi inbjuds att stanna hos Jesus. Vi kallas att leva tillsammans med honom i helgelse och tjänst. Vi har inga löften om att livet med Jesus ska vara helt utan bekymmer och svårigheter, men det är ett liv där vi kan vara förvissade om att ha det rätt ställt med vår Skapare, att Jesus har lyft av syndabördan. Det blir och fortsätter att vara en strid inom dig där den gamla viljan hatar Guds bud och vill gå bort från Jesus, men där den nya viljan, född av Guds Ande, har sin glädje i Herrens undervisning (Ps 1:2) älskar Guds vilja och säger att hans bud är inte tunga (1 Joh 5:3).

Den nya människan vet nämligen att Jesus burit lagens dom och straff och att Gud aldrig mer straffar sina barn. I en glad förvissning om att lagens fördömelse är borttagen av Kristus, att vi i dopet blivit insatta i hans nåd, kan vi sätta buden som mål och be om att de ska gå i uppfyllelse i våra liv. Så vill den helige Ande få lov att helga oss så att vi blir mer och mer lika Jesus. Då behöver han gång på gång få avslöja synd i hjärtat och visa oss till förlåtelsen i Kristus. Den helige Ande vill leda oss så att vi går i ”ok” med Jesus och formas efter hans ödmjuka och kärleksfulla hjärta. Han leder oss med Jesus genom Guds ord, bönen, nattvarden och genom gemenskapen med andra syskon i tron.

Jesu dop

Nedan från predikan i Tabor idag, 1 söndagen efter Trettondedagen med temat Jesu dop.

Hon skall föda en son och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. (Matt 1:21)

Detta fick Josef höra av ängeln när han fick reda på att Maria var gravid genom ett under av den helige Ande. Idag möter vi Jesus just där folket hade bekänt det han skulle rädda dem ifrån: deras synder.

Johannes försöker hindra Jesus från att bli döpt. Att Jesus kom och ville bli döpt med omvändelsens dop kom troligen som en blixt från klar himmel för Johannes. Precis innan hade han talat om Jesus och sagt att han ska döpa i den helige Ande och eld och att han har sin kastskovel i handen och för att döma människorna. Så kommer Han och vill bli döpt med omvändelsens dop, han som är syndfri! Helt naturligt menade Johannes att det borde vara tvärt om, att han som var en syndare blev döpt av Jesus.

Uppfylla all rättfärdighet

Jesus svarade Johannes: Låt det nu ske. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet. Jesus skulle på alla sätt gå i människornas ställe, för att frälsa oss. För att på ett fullkomligt sätt uppfylla allt som vi människor skulle göra. I Gamla testamentet syftar Guds rättfärdighet ofta på hans frälsande gärningar (ex Ps 71 och Jes 51:5-8). Så kommer Jesus och säger att all rättfärdighet ska uppfyllas på detta för Johannes oväntade sätt. Den syndfrie Guds Son ska döpas med dopet som var avsett för syndare eftersom han skulle bli syndbäraren, den som stod med allas synder inför Gud. Gud griper inte in och frälser på det sätt som många förväntade, utan han gör det genom att Sonen ödmjukar sig och blir lydig ända till döden – döden på korset.   

Bo Giertz: ”Han går och ställer sig mitt bland de andra syndarna, under samma dom, i samma bot. Det var förebildligt för hela hans liv. Han levde här på jorden som vår broder. Han hade ingen egen börda, men han bär vår.”

Så uppfyller Jesus all rättfärdighet, genom sitt liv i fullkomlig lydnad för Faderns vilja och genom sitt lidande och sin död. Så uppstår han för vår rättfärdiggörelses skull (Rom 4:25). Ja han är Herren vår rättfärdighet (Jer 23:6). I och genom honom kan varje syndare förenas med Guds förlåtna, rättfärdiggjorda folk, som äger hans namn Herren vår rättfärdighet (Jer 33:16).

Jesus invigs till sin tjänst

Jesu dop var ett invigningsdop till hans tjänst som den utlovade Herrens tjänare. Vid dopet öppnades himlen och den helige Ande kom ned i en duvas gestalt. Orden i dagens GT-text, Jes 42:1-4 går i uppfyllelse: Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. (Se även Jes 61:1-9) Genom detta förstår vi att Jesus verkligen är den utlovade Frälsaren. Jesu dop är inte det samma som vårt dop. Jesus blev invigd till tjänsten att predika glädjens budskap för de ödmjuka, till att utbreda rätt och rättfärdighet, till att bära synden och lida och dö i vårt ställe. Denna tjänst har Jesus utfört på ett fullkomligt sätt. I det av Jesus instiftade dopet får vi del av och förenas med allt det Jesus är och har gjort för oss. Vi dör och uppstår med Jesus (Rom 6) och vi blir iklädda honom (Gal 3:27).

Gud Son

Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Hela treenigheten är närvarande och Fadern bekräftar från den öppna himlen att Jesus är Hans Son. Det är han i två olika betydelser. Jesus är Sonen som är född av Fadern i evighet – som är evig och en av de tre personerna i gudomen.

Men även Israels folk kallas av Gud för hans son. När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son. (Hos 11:1) Israels folk blev kallade ut ur Egypten, ur slaveriet, genom Röda havet och fick vandra i öknen i 40 år. Det som mer än annat kännetecknar deras tillvaro i öknen är Guds trofasthet och folkets trolöshet. Israels barn föll gång på gång i synd. De klagade på Gud och Mose och längtade tillbaka till Egypten, de dyrkade andra folks gudar mm. Nu står Israel, Sonen, på nytt inför en ökenvistelse. Jesus är det sanna Israel, rotskottet som skulle skjuta upp ur Isais avhuggna stam (Jes 11:1). Han blev också som liten kallad ut ur Egypten (Matt 2:15)

Jesus blev efter dopet av Anden förd ut i öknen där han var i 40 dagar. Denna gång bestod Israel provet. Även under mötet med frestaren i öknen gick Jesus i vårt ställe. Han föll inte i en enda fälla, utan besegrade gång på gång den onde med Gud ord. Han blev frestad i allt liksom vi, men utan synd (Heb 4:15). Så är Jesus verkligen både till sin person, Sonen, och i sin uppgift folkets ställföreträdare.

Himlen är öppen över den som lever i sitt dop

I dopet kallades vi ut ur Egypten, syndens slaveri. Vi föddes på nytt till Guds barn och fick söners rätt (Gal 4:5), blev en del av det folk som Gud kallar sin ”son”. Himlen öppnades över oss och den helige Ande tog sin boning i oss. Gud sade att han har sin glädje i Jesus och därför har han det i alla som genom det heliga dopet förenas med Jesus, och sedan lever kvar i tron på honom. Därför är det som om Gud här säger: Vill ni ha en nådig Gud och Fader så se bara på min son, gå till honom, för Han kan jag aldrig vara annat än nådig emot.

Vi kan förundras över att dopet, som ser så enkelt ut, kan ge oss sådana härliga och eviga gåvor. Jag citerar ur Huspostillan av Luther:

”Dopet är inte bara vatten utan också Guds ord och kraft. Vi ser ju här, att vid Kristi dop är Gud själv. Fadern, Sonen och den helige Ande, närvarande. Alltså är det inget vanligt vatten, utan ett vatten, i vilket Guds Son tvår sig, över vilket den helige Ande svävar och Gud Fader predikar. Alltså är dopet icke blott vatten utan ett nåderikt vatten, ett bad till ny födelse, invigt och helgat genom Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande. Kristus har också inrättat dopet så, att det skall ske i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Därför är det än i dag, när ett barn döpes, Guds Son, som med sin lekamen, den helige Ande som med sin närvaro och Gud, Fadern, som med sin röst helgar dopet. Då kan man ju inte säga, att det bara är vatten, när hela gudomen är närvarande.”

Liksom med Israels barn är det så illa med oss att vi ofta på grund av den gamla människan i oss har lust att vända tillbaka till ”Egypten”, till syndens slaveri. Vi kan inte stanna kvar i och försvara synden, utan vi måste leva öppet inför Gud och bekänna den. Den som vill leva med syndernas förlåtelse inbjuds till dopet och till att leva i dopet, vilket är att leva tillsammans med Jesus av hans nåd. Vi kallas till att växa till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus (2 Pet3:18) genom att fördjupa oss i budskapet om honom.

Så får du lita på att den helige Ande vill vara din Hjälpare, Han som kom som en mild duva över Jesus och därmed visar att Gud inte är vred, utan vänligt inställd mot dig.

Himlen öppnades över Jesus. Den öppnas bara för syndfria. Så öppnades himlen också över dig då du döptes till Kristus. Lever du i ditt dop, i daglig omvändelse, lever i tron på honom som du förenades med, kan du vara förvissad om att du lever under en öppen himmel. Gud Fadern ser med välbehag och oblandad kärlek på dig och den helige Ande bor i ditt hjärta.

Vaksamhet och väntan

Nedan från predikan på söndagen före Domsöndagen. Predikotext Luk 12 :1-9, 32

När fruktan kommer över mig förtröstar jag på dig. (Ps 56:4)

Kung David visste vart han skulle ta sin tillflykt när han drabbades av rädsla och fruktan. Han hade många förföljare och fiender, men ingen kunde skada honom när han höll sig till Gud. På Gud förtröstar jag och fruktar inte. Vad kan människor göra mig? (v 12)

Det är gott att bli påmind om detta, inte minst vid kyrkoårets slut då vi möter ett tydligt budskap om Jesu återkomst och domen. Allvaret i budskapet om domen och evigheten, att det blir ett evigt åtskiljande mellan frälsta och förlorade, skakar om oss och gör oss oroade. Kommer jag vara bland de frälsta eller inte? Det är verkligen meningen att vi ska bli omskakade, för Gud vill inte att någon människa ska gå förlorad utan att alla ska omvändas och få evigt liv. Men Gud skakar inte om oss för att vi ska gå omkring och fortsätta vara rädda utan för att vi ska söka oss till Kristus, ja med vår oro fly till honom. Hos Jesus är vi trygga, vad som än händer, även på den yttersta dagen. Vi får göra som kung David: När fruktan kommer över mig förtröstar jag på dig.

Jesus varnar oss för något mycket farligt som hindrar en sann förtröstan: fariseernas surdeg, hyckleriet. De var andliga skådespelare. I folkets ögon var de nog fromma, men Gud kan man inte lura. Jesus kände deras hjärtan: Ni fariseer rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av girighet och ondska. Ni dårar, har inte han som gjorde utsidan också gjort insidan? Ge därför ert inre som gåva, så blir allting rent för er. (Luk 11:39-41) Ett andligt skådespel är en mycket farlig surdeg, ett gift, som, om det får hållas, tränger in och förstör vårt förhållande till Gud. Farligast är att försöka dölja sitt sanna jag bakom en mask för Gud, så att man inte vill bekänna det som synd som man vet att Guds ord kallar synd, utan försvarar, ursäktar och döljer det. Men det som är dolt ska en gång bli uppenbarat. Det kommer en domens dag då Gud dömer det som är fördolt hos människorna (Rom 2:16).

Därför skulle vi alla leva och handla så att vi inte gör något i hemlighet som vi inte kan stå för inför Gud och människor. Förklaringen till fjärde budet lär oss att vi ska ha föräldrar och överhet för ögonen, så att vi handlar på samma sätt där de inte ser som när de ser. Än mer ska vi förstås tänka så om Gud, som vi inte kan dölja något för.

Det finns ett annat slags hyckleri, som Jesus varnar för, och som låg nära till hands för de första lärjungarna och även för oss. Att på grund av människofruktan dölja sin tro på Jesus och sätta ”ljuset under skäppan”.  Att anpassa sig till sin omgivning, så att man inte sticker ut. Så kan viktiga tillfällen att bekänna inför människor att man vill följa Jesus försvinna. Och det kan bli än svårare nästa gång. Petrus är ett tydligt exempel i Bibeln på en som gick så långt att han till och med svor på att han inte kände Jesus.

Den medicin Jesus ger mot människofruktan är Gudsfruktan. Människors makt är begränsad. De kan bara döda oss, inte mer. 1900-talet blev det hittills blodigaste århundradet när det gäller kristna martyrer. Men när martyren ligger död, kan förföljaren inte göra mer. De kan inte hindra att den kristne går in i gemenskapen med Gud. Därför säger Jesus att vi istället ska frukta Gud som inte bara har makt att ta våra liv utan också kasta oss i det eviga straffet.

Där Gudsfruktan går in går människofruktan ut. Därför är det nödvändigt att leva inne i Guds ords kraftfält. I kraftfältet mellan lag och evangelium – där jag ser att det är fruktansvärt för en syndare att falla i den levande Gudens händer men ljuvligt att möta honom i gemenskap med Jesus. Sann Gudsfruktan innebär inte rädsla för Gud. För den som fruktar Gud kan veta att synden är förlåten för Jesu skull. Men den som fruktar Gud vill alltid leva uppriktigt och ärligt inför Honom, vill inte göra emot Hans vilja, och vill be om förlåtelse när hon syndat. Så är inte heller bara det att Gud har makt att döma oss anledning till Gudsfruktan utan också, och framför allt, Guds omsorg, Hans oändliga omsorg om sina barn. Han har till och med räknat våra huvudhår! Vi är oändligt värdefulla i Guds ögon. Så dyrbara att han utgav sin egen älskade enfödde Son! Att frukta HERREN är början till vishet, att känna den Helige är förstånd. (Ord 9:10)

Jesus som varnar för att frukta dem som bara kan slå ihjäl kroppen, visste vad som väntade honom i Jerusalem. Där skulle hans fiender få honom dömd till döden på ett kors. Jesus ropade till Gud, och blev tagen ur sin ångest (Heb 5:7). Men längre än till korset sträckte sig inte Jesu fienders makt. När han gav upp andan kunde de inte hindra att han vann förlåtelse, frid och frälsning för hela världen. Därför kan ingen heller hindra att den som dör i gemenskap med Jesus blir evigt salig. När du döptes förenades du med Jesu död och uppståndelse, domen har redan gått över dig. Din synd dränktes, och liksom Noa och hans familj räddades i arken, fördes du av Gud in i den trygga gemenskapen med Jesus. Stanna kvar hos Jesus! Då kan du vara förvissad om att dina synder, hur stora de än varit, inte kommer vara med dig på domens dag. För Herren säger: Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. (Jes 1:18) Så är exemplet Petrus en tydlig påminnelse om att det finns förlåtelse att få även för den som förnekat Jesus inför människorna.

Vi behöver ha klart för oss den viktiga skillnaden mellan att leva i synd och att falla i synd. Mellan att ”ha synden som hantverk eller som tandvärk”. Den som lever i synd försvarar och vill behålla den och stänger sig därmed själv ute från nåden. Däremot den som faller i synd, trots att man egentligen vill leva enligt Guds vilja, och vill ha förlåtelse kan lita på att nåden i Kristus övertäcker allt.

Det som är dolt under Jesu blod, under syndernas förlåtelse, det ska aldrig ropas ut på domens dag, för det finns inte mer. Gud har glömt det. Och även om dina andliga fiender, djävulen, världen och det egna köttet, skulle ropa och påminna dig och kanske din omgivning om dina synder – så kan du ändå för Jesu skull, för hans renande blod skull, vara fullkomligt viss om att allt är förlåtet inför Gud – att du är lika ren och rättfärdig som du blev i dopet.

På förlåtelsens grund kan vi vara frimodiga, vissa om att Jesus som har all makt i himlen och på jorden alltid är med oss. Då kan vi när tillfällen ges bekänna att vi vill ha Jesus som Frälsare, inte minst genom att, för den som har möjlighet till det, ofta och regelbundet gå till bibeltrogen gudstjänst. Att prioritera tid med Guds ord och bön hemma är också ett vittnesbörd men framför allt är det något som ger kraft och frimodighet åt din inre människa. Liksom vi behöver äta vanlig mat varje dag, behöver vårt andliga liv daglig mat för att må bra och växa till.

Slutligen får vi ta till oss Jesu uppmaning om att inte vara rädda. Gud har från evighet beslutat att ge det eviga riket till alla som tar sin tillflykt till Sonen Jesus. Ingen kan hindra honom att utföra det Han har beslutat. Genom profeten Jesaja säger Han: Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra. (Jes 46:10) Därför: Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket. (Luk 12:32)

Äkta och falsk fromhet

Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne. (1 Pet 5:5-6)
Jesus säger i dagens evangelium att var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Du som ödmjukar dig och böjer dig under Guds vilja och erkänner att Han har rätt när han dömer din synd, blir upphöjd med Kristus. Redan nu blir du upphöjd genom att Kristi rättfärdighet, Hans helighet, blir tillräknad dig genom tron – och en dag vid Jesu återkomst ska du bli upphöjd till att för evigt leva med Honom.
Evangeliet idag ska få lära oss om vad sann ödmjukhet eller äkta fromhet innebär. Jesus talar till fariseerna och anklagar dem för falsk fromhet, för att de upphöjer sig själva. Nu är kanske inte fariseernas frestelse, att offentligt visa upp sin religiositet och fromhet, den stora frestelsen för oss som vill höra till i bibel- och bekännelsetrogna sammanhang. Vi lever ju i ett samhälle där det inte är något favoriserat att hålla fast vid ”den gamla” tron på hela Guds ord. Tvärt om är väl frestelsen den att dra sig undan och hålla låg profil, att försöka undvika att behöva bekänna vad och på vem man tror. Att vara religiös är accepterat, men bekännelsen om att Jesus är den enda vägen, den verkliga sanningen tas inte emot på samma sätt. Det är ok så länge man bara talar om att det är sanningen för mig.

Samtidigt kan en liknande frestelse, som för fariseerna, finnas inom församlingen eller det kristna sammanhang man tillhör. Att ”upphöja sig” genom att uppträda och tala på ett sätt som förväntas utan att hjärtat är med. Tänk om jag utåt sett lever ett fromt och gudfruktigt liv, men i hemlighet lever i synd, är obotfärdig – alltså inte vill bekänna och göra upp med min synd. Så att jag hemma dold för alla andras insyn låter begäret till någon synd fritt styra mig. Att synden inte betraktas som farlig…

Fariseerna talade högt om sin tro och bekännelse. Också här finns en frestelse för oss – men har vi en tro som är verksam i kärlek (Gal 5:6)? Jag kanske ivrar för att bevara och försvara den rätta läran – och bygger min identitet på detta som är gott, att vilja hålla fast vid varje punkt i den evangelisk-lutherska bekännelsen. Att tänka: Vi har i vart fall rätt lära! Men hur är det med trons liv, hjärtats gemenskap med Jesus, som visar sig i kärlek och barmhärtighet – både mot Kristusbekännare som tagit fel, eller som inte är så frimodiga bekännare, och gentemot människor som står helt utanför och inte alls har någon kristen bekännelse?

Fariseerna var enligt Jesus sådana som band ihop tunga bördor och lade på människors axlar. Det syftar troligen på alla de äldstes stadgar, tillämpningar eller i många fall tillrättalägganden av lagen. Vet jag precis vad man får och inte får göra och har höga förväntningar på andra och uttalar mig snabbt om deras misslyckande? I stället är vi kallade till att bära varandras bördor och vara en verklig nästa för vår medmänniska genom att visa barmhärtighet.

Det är gott och nödvändigt att komma till gudstjänst och när Guds ord predikas, men om det bara blir något yttre för oss är det farligt. För om man hör Guds ord utan att ta det till sig, utan att bli en Ordets görare som Jakob skriver (Jak 1:22), bedrar man sig själv. Stannar det där blir man inte igenkänd av Herren på domens dag (Matt 7:23).

Därför uppmanas vi i dagens epistel (Jak 1:22-27) att bli ordets görare och inte bara dess hörare. Om Guds ord tas emot får det döma oss, även hyckleriet. Vi blir ”avklädda” inför Gud och får behov av nåd och förlåtelse. Så visar oss Guds ord att vi i Jesus Kristus äger en fullkomlig rättfärdighet och helighet. Jag blev iklädd Kristus i dopet och är fortfarande iklädd den när jag vill ha Jesus som min Frälsare. Det är alltså helt avgörande att vi böjer oss under Guds ord både när det tillrättavisar och avslöjar synd och när det visar oss Kristus. Psalmens ord är en viktig bön: Döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av dig; Och när tiden är förliden: I ditt domslut fria mig.

Att vi kan bli friade i domen beror på en enda sak: Att Jesus ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn. (Fil 2:8-9) Själv ödmjukade Jesus sig så att han, som själv är Gud, blev allas tjänare och gick in under hela mänsklighetens synd, också vårt högmod, gick i döden för oss – döden på ett kors. Därför har Han blivit upphöjd till Faderns högra sida och har fått all makt i himlen och på jorden (Matt 28:18).

Guds bud visar Guds goda vilja för våra liv. Lagen visar oss att om vi så strävar dag och natt så klarar vi inte att uppfylla dess krav. Men Jesus har för hela mänskligheten en gång för alla tagit den tunga bördan på sig, han gick in under lagens krav och lyfte av oss all synd. Han sträckte inte bara ut ett finger, utan sina armar på korset.

Så visar han att den som är störst är den som är övrigas tjänare. Så betjänar han oss även nu idag, och varje dag under våra liv, med sitt evangelium. Han räcker oss syndernas förlåtelse, pekar på det fasta hopp vi har för evigheten i honom. Han ger oss sig själv i den heliga nattvarden.

I stället för att lägga tunga bördor på oss säger Jesus. Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” (Matt 11:28-30) När du lever i frihetens fullkomliga lag då har du detta milda ok på dina axlar. Du bärs av förlåtelsen, vissheten om att för Jesu skull vara fullkomlig inför den helige Gud. Av tacksamhet och glädje kan du tjäna dina medmänniskor.

Sann ödmjukhet och äkta fromhet har sin grund just i syndernas förlåtelse, i att veta sig vara en syndare som behöver och lever av Jesu förlåtelse. Det ger ödmjukhet i förhållande till medmänniskor, oavsett vad de gjort eller hur de har det i livet. Även i mötet med den som sjunkit riktigt, riktigt djupt vet jag att det lika gärna kunde varit jag som var där om det inte var för Guds nåd. Det ger konsekvenser för hur jag prioriterar och för hur jag bemöter mina medmänniskor för då vill jag att andra människor ska få del av samma nåd som jag.

Och mitt i detta blir det en strid, inom oss. Jag vill, och ändå vill jag inte (Rom 7:14ff). Den gamla människan med sina begär lockar och drar och vill leva för sig själv, för egen njutning mm. Så får jag konkret på nytt behov av syndernas förlåtelse, jag kan inte leva utan Jesus. Och i denna växelverkan kan Guds Ande få göra mig liten och Jesus stor. Jag får höra av Gud: Min nåd är nog för dig (2 Kor 12:9). Jag skulle inte ha gott av att bli en andlig supermänniska, som alltid gick fram i seger. Då skulle jag bli högmodig, och högmod går före fall. Då skulle jag inte vara andras tjänare utan deras herre.

Så får vi vandra med Herren och låta honom fostra oss genom sitt ord. Vi får hålla fast vid att den som Han får ödmjuka ska också bli upphöjd. Ja, i varje stund är du som behöver Jesus som Frälsare upphöjd – Du är Guds barn och ska slutligen bli upphöjd till den eviga gemenskapen med Gud och alla frälsta.