Gemensam städdag i Tabor

Samarbete på städdagen

Samarbete på städdagen

Nymålat

Nymålat



Annonser
Publicerat i Uncategorized

Inbjudan till verklig ro och vila

Från dagens predikan i Tabor:

Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.

Detta är ett av de ljuvliga ord som Jesus säger till den som arbetar och strävar och inte finner vila. Jesus ger en ro och vila som överträffar allt annat. Detta är en inbjudan till alla i vår tid som tyngs av förväntningar och krav, antingen det är de egna eller sådana som andra ställer på dem. Ett ord till den som känner bördan av att man måste vara lyckad, framgångsrik och lycklig men som många gånger tvärt om är olycklig, som misslyckas och är missmodig.

Jesus inbjuder helt villkorslöst var och en att komma och ta emot vila, tröst och glädje av honom. Jesus vill komma in i den stressade vardagen och ge oss rätt perspektiv på livet. Han vill lyfta våra blickar och visa oss att det finns något som är långt viktigare än att vara framgångsrik och erkänd i samhället, att det finns något som är det enda nödvändiga för oss: Att ha en levande relation till Gud vår skapare. Och just det, som är helt avgörande för oss nu och framförallt för evigheten ger han oss fritt och för intet. Om någon törstar, så kom till mig och drick! ropar han ut vid ett tillfälle. Den som tar emot detta får också i Jesus en frid som övergår allt förstånd (Fil 4:7).

Framför allt är Jesu ord riktade till dem som känner bördan av Guds heliga vilja tung på sig. Och det är det många som gör, inte bara sådana som läst och hört Guds bud, utan människor i alla kulturer, inom alla religioner. Samvetet dömer, och många inser att Skaparen har rätt att ställa krav på att vi ska leva rätt och gott. Många strävar för att försöka lyckas, en del tror sig kanske klara det ganska bra medan andra dignar under bördan och inser att det inte går i egen kraft. Jesus säger: Jag har burit din börda: jag har uppfyllt Guds lag i ditt ställe och jag har tagit alla dina misslyckanden, din synd, ja hela ditt av synd fördärvade hjärta på mig och dött för dig på korset. Du är fri! Du får vila!

Dolt för de visa uppenbarat för de små

Men hur stämmer detta överens med de ord som inledde evangelietexten? Jesus prisar Fadern för att han har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små, och att det var hans goda vilja. Kan det vara Guds goda vilja att frälsningen är dold för vissa? Hos Paulus läser vi att Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4). Jesus var ju själv på väg till Jerusalem för att bära hela världens synd och skam och stå under Guds dom i vårt ställe. Inte vill väl han att någon ska stå utanför?! Nej! Hans hjärta är fyllt av nöd och längtan efter varje människa som inte fått del av syndernas förlåtelse. Han grät ju över Jerusalem för att de inte förstod vad som kunde ge dem verklig frid och säger att han längtat efter att samla dem liksom en höna samlar kycklingarna under sina vingar. Han söker efter de förlorade och längtar innerligt efter att finna dem!

Jesus gläder sig över att frälsningen inte beror på någon förmåga hos oss. Vi behöver inte ha en viss nivå av intelligens eller uppnått viss kunskap för att bli Guds barn. Nej, det är en gåva Gud vill ge till alla. Jesus säger: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. (Matt 18:3) Hur många är det inte som på ett filosofiskt plan diskuterat evangeliet utan att tillägna sig det? Däremot är det många som i sin andliga nöd gripit om löftena i Kristus utan att först begära att de ska kunna förstå allting.

G A Danell: ”Det är denna världens dåraktiga och falska visdom, som hindrar en människa att se Guds rike. Men den sanna visdomen är den barnsliga enfald, som trohjärtat tar Gud på orden och tror mer på Gud och hans vishet än på all mänsklig visdom sammantagen. Den verkliga visdomen består i att inse sin egen dårskap och att ödmjukt böja sig för Guds dårskap, som är den sanna visheten.”

Paulus skriver: Bedra inte er själva. Om någon bland er tycker att han är vis i den här världen, måste han bli en dåre för att bli vis. Ty den här världens visdom är dårskap inför Gud. (1 Kor 3: 18f) Guds frälsningshandlande genom Jesus och hans kors är en dårskap för den världsliga visdomen. Så på det sättet måste man bli en dåre i världens ögon för att kunna bli frälst. 1 Kor 1:18: Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är den en Guds kraft. De självbelåtna och högmodiga människorna är oförmögna att tro på Jesus som Sonen, oförmögna att tro ”dårskapen” om korset.

Vi kan också vara tacksamma för att Gud dolt frälsningen för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Det innebär att frälsningen är helt och hållet av nåd, något som vi erbjuds helt gratis, utan någon som helst motprestation. Gud får ensam äran för det. När det gäller frälsningen står nämligen alla, antingen vi vet om det eller inte, på samma nivå, oavsett vilka förmåner vi har eller inte har här i världen. För att bli frälsta måste vi alla ta emot Guds rike såsom barn.

Jesus uppenbarar Fadern

Det är bara den Sonen uppenbarar Fadern för som kan lära känna honom. Vilka gäller det? Jo, Jesus säger: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Alltså inbjuds alla att lära känna Fadern! Problemet är att alla inte ser att de bär på en stor syndabörda – och då är glädjebudskapet dolt. Gud behöver få komma till med sin stränga lag och ödmjuka oss, krossa våra stolta hjärtan och göra oss hungrande och törstande efter rättfärdighet. (se Marias lovsång Luk 1:51-55)

Kan det finnas ett mer underbart budskap för en människa som tyngs av synd, som inte får frid i samvetet?! Men också för den som länge har velat vandra i gemenskap med Jesus, men fortfarande känner av sin svaghet, sin oförmåga att leva så som Guds bud kräver av oss. Kom! säger Jesus. Det får var och en ta till sig. Men kan jag verkligen det? Bibeln lär att det är den som tror som blir frälst?! Min tro är det inte så mycket med, och vissa dagar verkar det som om den är helt bortblåst, och tron bär så förfärligt lite frukt i mitt liv, och ibland har jag känt mig så långt borta från Gud att det säkert inte är någon som ens kan ana att jag vill vara kristen.

Vad göra då? Både för den som inte tidigare trott och för den troende om än med svag tro gäller detta: Ingen kan komma till Jesus utan att Fadern drar honom. Jag tror att jag inte av eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium. (Katekesen) Men om det är evangelium som drar oss till Jesus och som tänder och stärker tron, ja då är medicinen också att höra på det. Lyssna till Jesu inbjudan.

Rosenius: Detta budskap tänder den sanna, levande och saliggörande tron i olyckliga, fattiga, sjuka och bundna själar – de som förtvivlar över sin synd och sina misslyckade försök att bli kvitt den. Hör här, vad evangelium egentligen innehåller och säger! En annan har redan förvärvat och vunnit det som de så ängsligt sökt hos sig själva genom bättring, ånger, bön och strid. De får det som gåva utan egen förtjänst eller värdighet, då, det är tillförsäkrat dem i ett evigt testamente.

Rosenius skriver att detta budskap inte blir utan frukt, men det blir olika för olika människor, beroende på hur de har det. Upplevelserna varierar.

När det gäller sådana upplevelser verkar den helige Ande på olika sätt på olika människor, allt efter omständigheterna. Jesus prisade ofta den saliggörande tron hos dem som kom till honom för att söka nåd och hjälp. Denna tro var redan tänd hos dem, då evangelium fått dra deras blickar från att se nedåt på sig själva och på egen rättfärdighet till att se uppåt på den korsfäste. Detta evangelium har vänt deras sorgsna hjärtan och deras blickar från egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, från egen lydnad till hans lydnad, från egen ånger till hans ångest, från egna böner till hans böner. Allt hopp om frälsning, all deras längtan och hunger riktade sig mot Kristus. I och med det var också den saliggörande tron tänd.

Jesu milda ok och lätta börda

Vi kallas inte att komma till Jesus och kasta av oss bördan och få frid för att sedan återgå till eget strävande och själva arbeta med helgelsen. Nej, vi inbjuds att stanna hos Jesus. Vi kallas att leva tillsammans med honom i helgelse och tjänst. Vi har inga löften om att livet med Jesus ska vara helt utan bekymmer och svårigheter, men det är ett liv där vi kan vara förvissade om att ha det rätt ställt med vår Skapare, att Jesus har lyft av syndabördan. Det blir och fortsätter att vara en strid inom dig där den gamla viljan hatar Guds bud och vill gå bort från Jesus, men där den nya viljan, född av Guds Ande, har sin glädje i Herrens undervisning (Ps 1:2) älskar Guds vilja och säger att hans bud är inte tunga (1 Joh 5:3).

Den nya människan vet nämligen att Jesus burit lagens dom och straff och att Gud aldrig mer straffar sina barn. I en glad förvissning om att lagens fördömelse är borttagen av Kristus, att vi i dopet blivit insatta i hans nåd, kan vi sätta buden som mål och be om att de ska gå i uppfyllelse i våra liv. Så vill den helige Ande få lov att helga oss så att vi blir mer och mer lika Jesus. Då behöver han gång på gång få avslöja synd i hjärtat och visa oss till förlåtelsen i Kristus. Den helige Ande vill leda oss så att vi går i ”ok” med Jesus och formas efter hans ödmjuka och kärleksfulla hjärta. Han leder oss med Jesus genom Guds ord, bönen, nattvarden och genom gemenskapen med andra syskon i tron.

Publicerat i Uncategorized

Jesu dop

Nedan från predikan i Tabor idag, 1 söndagen efter Trettondedagen med temat Jesu dop.

Hon skall föda en son och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. (Matt 1:21)

Detta fick Josef höra av ängeln när han fick reda på att Maria var gravid genom ett under av den helige Ande. Idag möter vi Jesus just där folket hade bekänt det han skulle rädda dem ifrån: deras synder.

Johannes försöker hindra Jesus från att bli döpt. Att Jesus kom och ville bli döpt med omvändelsens dop kom troligen som en blixt från klar himmel för Johannes. Precis innan hade han talat om Jesus och sagt att han ska döpa i den helige Ande och eld och att han har sin kastskovel i handen och för att döma människorna. Så kommer Han och vill bli döpt med omvändelsens dop, han som är syndfri! Helt naturligt menade Johannes att det borde vara tvärt om, att han som var en syndare blev döpt av Jesus.

Uppfylla all rättfärdighet

Jesus svarade Johannes: Låt det nu ske. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet. Jesus skulle på alla sätt gå i människornas ställe, för att frälsa oss. För att på ett fullkomligt sätt uppfylla allt som vi människor skulle göra. I Gamla testamentet syftar Guds rättfärdighet ofta på hans frälsande gärningar (ex Ps 71 och Jes 51:5-8). Så kommer Jesus och säger att all rättfärdighet ska uppfyllas på detta för Johannes oväntade sätt. Den syndfrie Guds Son ska döpas med dopet som var avsett för syndare eftersom han skulle bli syndbäraren, den som stod med allas synder inför Gud. Gud griper inte in och frälser på det sätt som många förväntade, utan han gör det genom att Sonen ödmjukar sig och blir lydig ända till döden – döden på korset.   

Bo Giertz: ”Han går och ställer sig mitt bland de andra syndarna, under samma dom, i samma bot. Det var förebildligt för hela hans liv. Han levde här på jorden som vår broder. Han hade ingen egen börda, men han bär vår.”

Så uppfyller Jesus all rättfärdighet, genom sitt liv i fullkomlig lydnad för Faderns vilja och genom sitt lidande och sin död. Så uppstår han för vår rättfärdiggörelses skull (Rom 4:25). Ja han är Herren vår rättfärdighet (Jer 23:6). I och genom honom kan varje syndare förenas med Guds förlåtna, rättfärdiggjorda folk, som äger hans namn Herren vår rättfärdighet (Jer 33:16).

Jesus invigs till sin tjänst

Jesu dop var ett invigningsdop till hans tjänst som den utlovade Herrens tjänare. Vid dopet öppnades himlen och den helige Ande kom ned i en duvas gestalt. Orden i dagens GT-text, Jes 42:1-4 går i uppfyllelse: Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. (Se även Jes 61:1-9) Genom detta förstår vi att Jesus verkligen är den utlovade Frälsaren. Jesu dop är inte det samma som vårt dop. Jesus blev invigd till tjänsten att predika glädjens budskap för de ödmjuka, till att utbreda rätt och rättfärdighet, till att bära synden och lida och dö i vårt ställe. Denna tjänst har Jesus utfört på ett fullkomligt sätt. I det av Jesus instiftade dopet får vi del av och förenas med allt det Jesus är och har gjort för oss. Vi dör och uppstår med Jesus (Rom 6) och vi blir iklädda honom (Gal 3:27).

Gud Son

Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Hela treenigheten är närvarande och Fadern bekräftar från den öppna himlen att Jesus är Hans Son. Det är han i två olika betydelser. Jesus är Sonen som är född av Fadern i evighet – som är evig och en av de tre personerna i gudomen.

Men även Israels folk kallas av Gud för hans son. När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son. (Hos 11:1) Israels folk blev kallade ut ur Egypten, ur slaveriet, genom Röda havet och fick vandra i öknen i 40 år. Det som mer än annat kännetecknar deras tillvaro i öknen är Guds trofasthet och folkets trolöshet. Israels barn föll gång på gång i synd. De klagade på Gud och Mose och längtade tillbaka till Egypten, de dyrkade andra folks gudar mm. Nu står Israel, Sonen, på nytt inför en ökenvistelse. Jesus är det sanna Israel, rotskottet som skulle skjuta upp ur Isais avhuggna stam (Jes 11:1). Han blev också som liten kallad ut ur Egypten (Matt 2:15)

Jesus blev efter dopet av Anden förd ut i öknen där han var i 40 dagar. Denna gång bestod Israel provet. Även under mötet med frestaren i öknen gick Jesus i vårt ställe. Han föll inte i en enda fälla, utan besegrade gång på gång den onde med Gud ord. Han blev frestad i allt liksom vi, men utan synd (Heb 4:15). Så är Jesus verkligen både till sin person, Sonen, och i sin uppgift folkets ställföreträdare.

Himlen är öppen över den som lever i sitt dop

I dopet kallades vi ut ur Egypten, syndens slaveri. Vi föddes på nytt till Guds barn och fick söners rätt (Gal 4:5), blev en del av det folk som Gud kallar sin ”son”. Himlen öppnades över oss och den helige Ande tog sin boning i oss. Gud sade att han har sin glädje i Jesus och därför har han det i alla som genom det heliga dopet förenas med Jesus, och sedan lever kvar i tron på honom. Därför är det som om Gud här säger: Vill ni ha en nådig Gud och Fader så se bara på min son, gå till honom, för Han kan jag aldrig vara annat än nådig emot.

Vi kan förundras över att dopet, som ser så enkelt ut, kan ge oss sådana härliga och eviga gåvor. Jag citerar ur Huspostillan av Luther:

”Dopet är inte bara vatten utan också Guds ord och kraft. Vi ser ju här, att vid Kristi dop är Gud själv. Fadern, Sonen och den helige Ande, närvarande. Alltså är det inget vanligt vatten, utan ett vatten, i vilket Guds Son tvår sig, över vilket den helige Ande svävar och Gud Fader predikar. Alltså är dopet icke blott vatten utan ett nåderikt vatten, ett bad till ny födelse, invigt och helgat genom Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande. Kristus har också inrättat dopet så, att det skall ske i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Därför är det än i dag, när ett barn döpes, Guds Son, som med sin lekamen, den helige Ande som med sin närvaro och Gud, Fadern, som med sin röst helgar dopet. Då kan man ju inte säga, att det bara är vatten, när hela gudomen är närvarande.”

Liksom med Israels barn är det så illa med oss att vi ofta på grund av den gamla människan i oss har lust att vända tillbaka till ”Egypten”, till syndens slaveri. Vi kan inte stanna kvar i och försvara synden, utan vi måste leva öppet inför Gud och bekänna den. Den som vill leva med syndernas förlåtelse inbjuds till dopet och till att leva i dopet, vilket är att leva tillsammans med Jesus av hans nåd. Vi kallas till att växa till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus (2 Pet3:18) genom att fördjupa oss i budskapet om honom.

Så får du lita på att den helige Ande vill vara din Hjälpare, Han som kom som en mild duva över Jesus och därmed visar att Gud inte är vred, utan vänligt inställd mot dig.

Himlen öppnades över Jesus. Den öppnas bara för syndfria. Så öppnades himlen också över dig då du döptes till Kristus. Lever du i ditt dop, i daglig omvändelse, lever i tron på honom som du förenades med, kan du vara förvissad om att du lever under en öppen himmel. Gud Fadern ser med välbehag och oblandad kärlek på dig och den helige Ande bor i ditt hjärta.

Publicerat i Söndagstankar

Vaksamhet och väntan

Nedan från predikan på söndagen före Domsöndagen. Predikotext Luk 12 :1-9, 32

När fruktan kommer över mig förtröstar jag på dig. (Ps 56:4)

Kung David visste vart han skulle ta sin tillflykt när han drabbades av rädsla och fruktan. Han hade många förföljare och fiender, men ingen kunde skada honom när han höll sig till Gud. På Gud förtröstar jag och fruktar inte. Vad kan människor göra mig? (v 12)

Det är gott att bli påmind om detta, inte minst vid kyrkoårets slut då vi möter ett tydligt budskap om Jesu återkomst och domen. Allvaret i budskapet om domen och evigheten, att det blir ett evigt åtskiljande mellan frälsta och förlorade, skakar om oss och gör oss oroade. Kommer jag vara bland de frälsta eller inte? Det är verkligen meningen att vi ska bli omskakade, för Gud vill inte att någon människa ska gå förlorad utan att alla ska omvändas och få evigt liv. Men Gud skakar inte om oss för att vi ska gå omkring och fortsätta vara rädda utan för att vi ska söka oss till Kristus, ja med vår oro fly till honom. Hos Jesus är vi trygga, vad som än händer, även på den yttersta dagen. Vi får göra som kung David: När fruktan kommer över mig förtröstar jag på dig.

Jesus varnar oss för något mycket farligt som hindrar en sann förtröstan: fariseernas surdeg, hyckleriet. De var andliga skådespelare. I folkets ögon var de nog fromma, men Gud kan man inte lura. Jesus kände deras hjärtan: Ni fariseer rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av girighet och ondska. Ni dårar, har inte han som gjorde utsidan också gjort insidan? Ge därför ert inre som gåva, så blir allting rent för er. (Luk 11:39-41) Ett andligt skådespel är en mycket farlig surdeg, ett gift, som, om det får hållas, tränger in och förstör vårt förhållande till Gud. Farligast är att försöka dölja sitt sanna jag bakom en mask för Gud, så att man inte vill bekänna det som synd som man vet att Guds ord kallar synd, utan försvarar, ursäktar och döljer det. Men det som är dolt ska en gång bli uppenbarat. Det kommer en domens dag då Gud dömer det som är fördolt hos människorna (Rom 2:16).

Därför skulle vi alla leva och handla så att vi inte gör något i hemlighet som vi inte kan stå för inför Gud och människor. Förklaringen till fjärde budet lär oss att vi ska ha föräldrar och överhet för ögonen, så att vi handlar på samma sätt där de inte ser som när de ser. Än mer ska vi förstås tänka så om Gud, som vi inte kan dölja något för.

Det finns ett annat slags hyckleri, som Jesus varnar för, och som låg nära till hands för de första lärjungarna och även för oss. Att på grund av människofruktan dölja sin tro på Jesus och sätta ”ljuset under skäppan”.  Att anpassa sig till sin omgivning, så att man inte sticker ut. Så kan viktiga tillfällen att bekänna inför människor att man vill följa Jesus försvinna. Och det kan bli än svårare nästa gång. Petrus är ett tydligt exempel i Bibeln på en som gick så långt att han till och med svor på att han inte kände Jesus.

Den medicin Jesus ger mot människofruktan är Gudsfruktan. Människors makt är begränsad. De kan bara döda oss, inte mer. 1900-talet blev det hittills blodigaste århundradet när det gäller kristna martyrer. Men när martyren ligger död, kan förföljaren inte göra mer. De kan inte hindra att den kristne går in i gemenskapen med Gud. Därför säger Jesus att vi istället ska frukta Gud som inte bara har makt att ta våra liv utan också kasta oss i det eviga straffet.

Där Gudsfruktan går in går människofruktan ut. Därför är det nödvändigt att leva inne i Guds ords kraftfält. I kraftfältet mellan lag och evangelium – där jag ser att det är fruktansvärt för en syndare att falla i den levande Gudens händer men ljuvligt att möta honom i gemenskap med Jesus. Sann Gudsfruktan innebär inte rädsla för Gud. För den som fruktar Gud kan veta att synden är förlåten för Jesu skull. Men den som fruktar Gud vill alltid leva uppriktigt och ärligt inför Honom, vill inte göra emot Hans vilja, och vill be om förlåtelse när hon syndat. Så är inte heller bara det att Gud har makt att döma oss anledning till Gudsfruktan utan också, och framför allt, Guds omsorg, Hans oändliga omsorg om sina barn. Han har till och med räknat våra huvudhår! Vi är oändligt värdefulla i Guds ögon. Så dyrbara att han utgav sin egen älskade enfödde Son! Att frukta HERREN är början till vishet, att känna den Helige är förstånd. (Ord 9:10)

Jesus som varnar för att frukta dem som bara kan slå ihjäl kroppen, visste vad som väntade honom i Jerusalem. Där skulle hans fiender få honom dömd till döden på ett kors. Jesus ropade till Gud, och blev tagen ur sin ångest (Heb 5:7). Men längre än till korset sträckte sig inte Jesu fienders makt. När han gav upp andan kunde de inte hindra att han vann förlåtelse, frid och frälsning för hela världen. Därför kan ingen heller hindra att den som dör i gemenskap med Jesus blir evigt salig. När du döptes förenades du med Jesu död och uppståndelse, domen har redan gått över dig. Din synd dränktes, och liksom Noa och hans familj räddades i arken, fördes du av Gud in i den trygga gemenskapen med Jesus. Stanna kvar hos Jesus! Då kan du vara förvissad om att dina synder, hur stora de än varit, inte kommer vara med dig på domens dag. För Herren säger: Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. (Jes 1:18) Så är exemplet Petrus en tydlig påminnelse om att det finns förlåtelse att få även för den som förnekat Jesus inför människorna.

Vi behöver ha klart för oss den viktiga skillnaden mellan att leva i synd och att falla i synd. Mellan att ”ha synden som hantverk eller som tandvärk”. Den som lever i synd försvarar och vill behålla den och stänger sig därmed själv ute från nåden. Däremot den som faller i synd, trots att man egentligen vill leva enligt Guds vilja, och vill ha förlåtelse kan lita på att nåden i Kristus övertäcker allt.

Det som är dolt under Jesu blod, under syndernas förlåtelse, det ska aldrig ropas ut på domens dag, för det finns inte mer. Gud har glömt det. Och även om dina andliga fiender, djävulen, världen och det egna köttet, skulle ropa och påminna dig och kanske din omgivning om dina synder – så kan du ändå för Jesu skull, för hans renande blod skull, vara fullkomligt viss om att allt är förlåtet inför Gud – att du är lika ren och rättfärdig som du blev i dopet.

På förlåtelsens grund kan vi vara frimodiga, vissa om att Jesus som har all makt i himlen och på jorden alltid är med oss. Då kan vi när tillfällen ges bekänna att vi vill ha Jesus som Frälsare, inte minst genom att, för den som har möjlighet till det, ofta och regelbundet gå till bibeltrogen gudstjänst. Att prioritera tid med Guds ord och bön hemma är också ett vittnesbörd men framför allt är det något som ger kraft och frimodighet åt din inre människa. Liksom vi behöver äta vanlig mat varje dag, behöver vårt andliga liv daglig mat för att må bra och växa till.

Slutligen får vi ta till oss Jesu uppmaning om att inte vara rädda. Gud har från evighet beslutat att ge det eviga riket till alla som tar sin tillflykt till Sonen Jesus. Ingen kan hindra honom att utföra det Han har beslutat. Genom profeten Jesaja säger Han: Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra. (Jes 46:10) Därför: Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket. (Luk 12:32)

Publicerat i Söndagstankar

Äkta och falsk fromhet

Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne. (1 Pet 5:5-6)
Jesus säger i dagens evangelium att var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Du som ödmjukar dig och böjer dig under Guds vilja och erkänner att Han har rätt när han dömer din synd, blir upphöjd med Kristus. Redan nu blir du upphöjd genom att Kristi rättfärdighet, Hans helighet, blir tillräknad dig genom tron – och en dag vid Jesu återkomst ska du bli upphöjd till att för evigt leva med Honom.
Evangeliet idag ska få lära oss om vad sann ödmjukhet eller äkta fromhet innebär. Jesus talar till fariseerna och anklagar dem för falsk fromhet, för att de upphöjer sig själva. Nu är kanske inte fariseernas frestelse, att offentligt visa upp sin religiositet och fromhet, den stora frestelsen för oss som vill höra till i bibel- och bekännelsetrogna sammanhang. Vi lever ju i ett samhälle där det inte är något favoriserat att hålla fast vid ”den gamla” tron på hela Guds ord. Tvärt om är väl frestelsen den att dra sig undan och hålla låg profil, att försöka undvika att behöva bekänna vad och på vem man tror. Att vara religiös är accepterat, men bekännelsen om att Jesus är den enda vägen, den verkliga sanningen tas inte emot på samma sätt. Det är ok så länge man bara talar om att det är sanningen för mig.

Samtidigt kan en liknande frestelse, som för fariseerna, finnas inom församlingen eller det kristna sammanhang man tillhör. Att ”upphöja sig” genom att uppträda och tala på ett sätt som förväntas utan att hjärtat är med. Tänk om jag utåt sett lever ett fromt och gudfruktigt liv, men i hemlighet lever i synd, är obotfärdig – alltså inte vill bekänna och göra upp med min synd. Så att jag hemma dold för alla andras insyn låter begäret till någon synd fritt styra mig. Att synden inte betraktas som farlig…

Fariseerna talade högt om sin tro och bekännelse. Också här finns en frestelse för oss – men har vi en tro som är verksam i kärlek (Gal 5:6)? Jag kanske ivrar för att bevara och försvara den rätta läran – och bygger min identitet på detta som är gott, att vilja hålla fast vid varje punkt i den evangelisk-lutherska bekännelsen. Att tänka: Vi har i vart fall rätt lära! Men hur är det med trons liv, hjärtats gemenskap med Jesus, som visar sig i kärlek och barmhärtighet – både mot Kristusbekännare som tagit fel, eller som inte är så frimodiga bekännare, och gentemot människor som står helt utanför och inte alls har någon kristen bekännelse?

Fariseerna var enligt Jesus sådana som band ihop tunga bördor och lade på människors axlar. Det syftar troligen på alla de äldstes stadgar, tillämpningar eller i många fall tillrättalägganden av lagen. Vet jag precis vad man får och inte får göra och har höga förväntningar på andra och uttalar mig snabbt om deras misslyckande? I stället är vi kallade till att bära varandras bördor och vara en verklig nästa för vår medmänniska genom att visa barmhärtighet.

Det är gott och nödvändigt att komma till gudstjänst och när Guds ord predikas, men om det bara blir något yttre för oss är det farligt. För om man hör Guds ord utan att ta det till sig, utan att bli en Ordets görare som Jakob skriver (Jak 1:22), bedrar man sig själv. Stannar det där blir man inte igenkänd av Herren på domens dag (Matt 7:23).

Därför uppmanas vi i dagens epistel (Jak 1:22-27) att bli ordets görare och inte bara dess hörare. Om Guds ord tas emot får det döma oss, även hyckleriet. Vi blir ”avklädda” inför Gud och får behov av nåd och förlåtelse. Så visar oss Guds ord att vi i Jesus Kristus äger en fullkomlig rättfärdighet och helighet. Jag blev iklädd Kristus i dopet och är fortfarande iklädd den när jag vill ha Jesus som min Frälsare. Det är alltså helt avgörande att vi böjer oss under Guds ord både när det tillrättavisar och avslöjar synd och när det visar oss Kristus. Psalmens ord är en viktig bön: Döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av dig; Och när tiden är förliden: I ditt domslut fria mig.

Att vi kan bli friade i domen beror på en enda sak: Att Jesus ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn. (Fil 2:8-9) Själv ödmjukade Jesus sig så att han, som själv är Gud, blev allas tjänare och gick in under hela mänsklighetens synd, också vårt högmod, gick i döden för oss – döden på ett kors. Därför har Han blivit upphöjd till Faderns högra sida och har fått all makt i himlen och på jorden (Matt 28:18).

Guds bud visar Guds goda vilja för våra liv. Lagen visar oss att om vi så strävar dag och natt så klarar vi inte att uppfylla dess krav. Men Jesus har för hela mänskligheten en gång för alla tagit den tunga bördan på sig, han gick in under lagens krav och lyfte av oss all synd. Han sträckte inte bara ut ett finger, utan sina armar på korset.

Så visar han att den som är störst är den som är övrigas tjänare. Så betjänar han oss även nu idag, och varje dag under våra liv, med sitt evangelium. Han räcker oss syndernas förlåtelse, pekar på det fasta hopp vi har för evigheten i honom. Han ger oss sig själv i den heliga nattvarden.

I stället för att lägga tunga bördor på oss säger Jesus. Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” (Matt 11:28-30) När du lever i frihetens fullkomliga lag då har du detta milda ok på dina axlar. Du bärs av förlåtelsen, vissheten om att för Jesu skull vara fullkomlig inför den helige Gud. Av tacksamhet och glädje kan du tjäna dina medmänniskor.

Sann ödmjukhet och äkta fromhet har sin grund just i syndernas förlåtelse, i att veta sig vara en syndare som behöver och lever av Jesu förlåtelse. Det ger ödmjukhet i förhållande till medmänniskor, oavsett vad de gjort eller hur de har det i livet. Även i mötet med den som sjunkit riktigt, riktigt djupt vet jag att det lika gärna kunde varit jag som var där om det inte var för Guds nåd. Det ger konsekvenser för hur jag prioriterar och för hur jag bemöter mina medmänniskor för då vill jag att andra människor ska få del av samma nåd som jag.

Och mitt i detta blir det en strid, inom oss. Jag vill, och ändå vill jag inte (Rom 7:14ff). Den gamla människan med sina begär lockar och drar och vill leva för sig själv, för egen njutning mm. Så får jag konkret på nytt behov av syndernas förlåtelse, jag kan inte leva utan Jesus. Och i denna växelverkan kan Guds Ande få göra mig liten och Jesus stor. Jag får höra av Gud: Min nåd är nog för dig (2 Kor 12:9). Jag skulle inte ha gott av att bli en andlig supermänniska, som alltid gick fram i seger. Då skulle jag bli högmodig, och högmod går före fall. Då skulle jag inte vara andras tjänare utan deras herre.

Så får vi vandra med Herren och låta honom fostra oss genom sitt ord. Vi får hålla fast vid att den som Han får ödmjuka ska också bli upphöjd. Ja, i varje stund är du som behöver Jesus som Frälsare upphöjd – Du är Guds barn och ska slutligen bli upphöjd till den eviga gemenskapen med Gud och alla frälsta.

Publicerat i Uncategorized

Vinstocken och grenarna

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Vi börjar alltid högmässan i den treenige Gudens namn. Det innebär inget mindre än att Gud själv är mitt ibland oss. Denna söndag firar vi Treenighetens mysterium. Den athanasianska trosbekännelsen uttrycker det så här: detta är den allmänneliga kristna tron, att vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom… Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en evig. Att Gud är en och samtidigt tre personer är något som går utöver vårt förstånd. Men det är mycket i det Gud är och i det Gud gör som vi inte kan sätta upp på mänskliga formler. Vi får hålla oss till det som Gud har uppenbarat för oss, och läran om treenigheten är väl grundad i Bibeln även om inte det ordet används där.

Det passar bra att fira treenigheten efter påsken och pingsten med den helige Andes utgjutande. I och med att Kristus uppstått och Anden utgjutits har uppenbarelsens fullhet nått oss. Den helige Ande ledde apostlarna in i hela sanningen (Joh 16:13), den sanning som vi mottagit samlad i Bibeln. Det förunderliga är att den treenige Gud, som skapat hela universum, vill ha gemenskap med oss små människor på denna lilla jord. Ja, att vi är så oändligt dyrbara för Gud att Gud Sonen själv blivit människa för att vi skulle räddas till den fullkomliga och eviga gemenskapen med Gud. Det är verkligen anledning till lovsång och tacksägelse!

I dagens evangelium blir det alldeles tydligt att denna gemenskap bara är möjlig genom Jesus. Han är vinstocken som ger den livgivande, näringsrika saven. Utan kontakt med den dör det andliga livet.

Levande och döda grenar

Det är skakande ord Jesus säger. Han talar om grenar i sig som inte bär frukt. Jesus talar även vid andra tillfällen om hur stor likhet det kan vara mellan sanna kristna och namnkristna. Liknelsen om de tio jungfrurna är ett exempel (Matt 25). Församlingen i Sardes får höra: Du har namnet om dig att du lever, men du är död. (Upp 3:1) Om det inte sker ett uppvaknande kommer den gren som inte bär frukt en dag skäras av och kastas i elden (v 6). Vad är det som fattas? Den levande gemenskapen med Jesus. Om någon inte förblir i mig, kastas han ut… För andra människor kan det se ut som att det handlar om en verklig kristen, den rätta bekännelsen finns. Men Gud ser mer, och ser om det bara är en munnens bekännelse eller om det också är hjärtats tro. Den oäkta grenen kännetecknas av att den inte bär frukt, att den inte beskärs utan får växa som den vill. Ingen beskär en platsblomma, hur vacker den än kan se ut.

Vad kännetecknar den levande grenen?

Den levande grenen beskärs för att den ska bära mer frukt. Fadern, vingårdsmannen, skär bort vildskott och sådant som hindrar växten, han tuktar och böjer. Därför kan en kristen få möta och gå igenom mycket som är svårt. Icke-kristna kan få möta mycket av samma svårigheter, men hos sina barn använder Gud det till fostran. Han vill fördjupa tron på Jesus. Därför tar han inte alltid bort sin trädgårdsmästarkniv när vi önskar det. Vi behöver renas. Det kan vara synd som behöver bli erkänd som synd och lagd under nåden genom bekännelse. Det kan vara att Gud vill visa att du även i helgelsen är helt beroende av Jesus, hans nåd och rättfärdighet. I egen kraft kan du inte bli mer helgad. Sådana tankar kan Gud behöva ta ifrån oss.

Om du står i en situation som du inte ser någon utväg ur, kan det vara Guds väg att få dig att inse att du är helt beroende av gemenskapen med Jesus. Och att hans nåd är nog för dig (2 Kor 12:9).

En andlig sanning är att de som har anledning att oroas för sitt andliga tillstånd, de oroas inte, men de som inte har anledning att oroas, de oroas. Och det är den helige Andes verk. Det är en oro för att komma bort från Jesus. Anden vill göra Jesus helt omistlig för våra hjärtan. Om du inte har den oron, om du tror att du kan leva utan Jesus, så be Gud att han omvänder dig. Att han ger dig insikt om din andliga situation och visar dig vem Jesus är och vad han har gjort och vill göra för dig. Vi behöver alla be med Ps 139:23-24: Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.

En kristen behöver renas men är samtidigt helt ren

Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er. Tänk, detta säger Jesus till sina lärjungar som var svaga och fulla av brist. Lite senare skulle de alla överge honom, och Petrus som svurit på att inte förneka Jesus skulle några timmar senare förbanna och svära på att han inte kände honom.

Genom dopet och tron är den kristne fullkomligt ren. Det kraftiga ord som Jesus talar har åstadkommit det. Det finns fortfarande mycket synd kvar i hjärtat och livet hos den som är helig och rättfärdig inför Gud. Den behöver bekännas och bekämpas. Men samtidigt gäller det förunderliga för dig som vill ha Jesus som din Frälsare. Du är helt ren!

Rosenius skriver: ”Den minsta synd kan fördöma mig, om jag inte är klädd i Kristi rättfärdighet. Men med blicken på hans rättfärdighet säger aposteln: Alltså finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus (Rom 8:1)… Luther säger i förklaringen över 51:a psalmen: ’Synden skall ses på två sätt: för det första som förlåten på grund av Kristi rättfärdighet, i vilken vi är klädda genom tron – varför synden inte mer tillräknas oss; för det andra som ännu inneboende i oss, trots att den Helige Ande försvagar och dödar den. Ändå kvarstår, såsom Augustinus säger, fördärvet eller den medfödda sjukdomen, dvs. synden i de heliga. Synden fortsätter att röra sig i vårt kött. Den är inte helt och hållet dödad eller förintad. Men den är förlåten och räknas inte de troende till fördömelse. Ty så länge Guds nåd och barmhärtighet regerar över oss, kan inte synden fördöma oss eller göra Gud vred på oss.”

Förbli i Jesus, i Ordet, då bär du frukt

Den som förblir i Jesus, i ordet om honom, och hämtar sin näring hos honom bär rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra, säger Jesus. Det är helt avgörande både för den enskilde kristne och för församling och kyrka. Utan Jesus spelar det ingen roll hur mycket fin verksamhet vi har, hur många människor vi möter. Det blir ingen välsignelse. Vi liknas då vid en död gren som ligger på marken. Hur mycket bön, kamp och strid vi än presterar nyttar det inte till något utan Jesus. Men i gemenskapen med Jesus, så bär den svagaste människa eller församling frukt och blir till rik välsignelse.

Vi vill gärna se resultat av våra liv, vi vill se frukt av församlingens arbete. Önskan om fruktbärande är förstås god. Men den djupa hemligheten till fruktbärandet, förstår vi av Jesus liknelse, är att inte fokusera på frukten, eller leta efter sådan, utan att se på Jesus och förvissa sig om att ha gemenskap med honom. Jesus talar om att förbli i honom, förbli i hans kärlek och om att förbli i och hålla fast vid hans ord. Lever du av nådemedlen, ordet och sakramenten, så är du kopplad till den andliga livskällan och Anden verkar i ditt liv allt som behövs för att det ska bli frukt.

Ett annat citat av Rosenius: ”Se till, om du har tröst genom att höra eller genom att göra! Då förstår du om du lever i tron. När du inte finner tröst i vad du själv kan göra utan endast genom att höra evangelium om Kristus, då vet du att du har tro.”

Publicerat i Uncategorized

I ljuset av Jesu uppståndelse

Ett folk med fantastiska framtidsutsikter

Petrus skriver i sitt första brev, v 1:3-4: Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen.

”Genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.” Jesus uppstod och lever för evigt, han kan inte dö igen. Genom hans uppståndelsekraft, han besegrade döden på korset genom att utplåna synden som är dödens orsak, föder Gud människor på nytt till ett levande hopp. I dopet föds man på nytt, föds som Guds barn, förenas med Kristus och får del i samma arv som han. Den som lever i tro på Jesus skall leva om han än dör (Joh 11:25).

Nu gläds jag mycket över våren, vårluften och att det liksom exploderat av fantastisk grönska. Men jag vet att när hösten närmar sig igen kommer allt det att vissna och dö igen. Något annat är det med det himmelska arvet. Det fläckas eller vissnar aldrig och det är förvarat i himlen åt oss. Arvet är utom räckhåll för alla nedbrytande krafter och från alla våra fiender. Det är i säkert förvar. Jesus säger: Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. (Matt 6:20f)

Vissheten om att det väntar något bättre för Guds barn i himlen gjorde att Jesu apostlar, och de övriga lärjungarna, med stor frimodighet vittnade och predikade om Jesu uppståndelse. Inte för att som fanatiker kasta sig in i döden utan för att Guds levande ord skulle få skapa tro på Jesus i många nya människor. Men när de blev hotade, fängslade och dömda till döden gjorde det ”levande hoppet” att de höll fast vid bekännelsen och fortsatte vittna om Jesus. De till en början tvivlande lärjungarna hade mött den uppstånden och blivit övertygad om att han levde. Denna övertygelse ledde till att samtliga apostlar utom Johannes led martyrdöden. De visste att de hade fantastiska framtidsutsikter: ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna.

Detta är ett levande perspektiv för tusentals kristna runt om i världen, människor som lider av hård förföljelse för att de bekänner att Jesus är deras Frälsare och Herre. Är det ett levande perspektiv för dig och mig? Inte så att vi inte ska njuta av och glädja  oss över naturen och allt det fina Gud ger oss här i livet, men så att vi inte fäster oss för hårt vid detta så att vi samlar skatter på jorden i stället för i himlen. Så att vi frimodigt ber och arbetar för att nya människor genom Jesu Kristi uppståndelse ska få del av samma fantastiska framtidsutsikter! Var gärna med och be om att också det som sker i missionshuset Tabor ska fylla samma syfte!

Publicerat i Söndagstankar

I stället för oss

Det talas ibland om att människor söker Gud och att alla olika religioner är uttryck för detta sökandet. Bibeln anlägger ett annat perspektiv. Efter syndafallet är människan så vilsen att hon inte kan söka Gud. I Rom 2 där Paulus vill visa att alla människor är syndare och i lika stort behov av frälsning citerar han följande från Gamla testamentet:

Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud.  Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.

Detta hade varit ett oerhört dysterst budskap om det var det enda Bibeln förmedlade. Allt vårt eget andliga sökande är i grund och botten ett sökande bort från Gud. Men genom hela Bibeln går liksom en röd tråd som handlar om att det vi människor inte förmådde, det gjorde Gud. Eftersom vi inte kunde komma till Gud, kom Gud till oss. Därför blev Gud människa i Jesus Kristus.

Men det räckte inte för Gud att bara bli människa. Det var omöjligt för oss syndiga, bristfulla, människor att komma i närheten av den helige och rene Guden. För att Gud som skapat oss skulle kunna ha gemenskap med oss var han tvungen att först göra oss rättfärdiga och heliga. Passionstiden och påsken handlar om Guds lösning på problemet. I Jesajas 53:e kapitel talas det profetiskt om Jesus och hans lidande och död:

Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Staffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.

Alla människors skuld inför Gud är en gång för alla betalad! Jesus led i stället för oss! All synd för försonad, en fullkomlig rättfärdighet är vunnen åt hela världen! Gud skänker nu åt alla människor förlåtelse och evigt liv! Vill du ta emot denna gåva? Guds helige Ande vill tala med dig om detta, särskilt under den kommande påskhelgen, och på nytt påminna om att du frimodigt får tro och hålla fast vid att allt det Jesus gjort  gäller dig. Han vill tala till dig om att du behöver syndernas förlåtelse och att du får det genom Jesus.

Och kom ihåg Jesu löfte om att han är mitt ibland oss när vi samlas i hans namn!

Publicerat i Söndagstankar, Uncategorized

Bibelsyn och bibelbruk

Hur vi läser Bibeln beror i hög grad på hur vi tänker om den. I dag är det tyvärr många som läser Bibeln som en helt mänsklig bok, med människors tankar om Gud, eller som om bara vissa delar var från Gud. När man läser på det sättet blir inte läsningen till verklig välsignelse.

Bibelns självvittnesbörd är att den i sin helhet är Guds ofelbara ord. Jesus betraktade hela Gamla testamentet som Guds ord och lärjungarna fick av Honom höra att den helige Ande skulle föra dem fram till hela sanningen (Joh 16:13). Det de skulle få veta är samlat i Nya testamentet. Och i slutet av Bibeln (Upp 22:18-19) varnas vi för att lägga till eller dra ifrån något av det som är skrivet, något som kan tillämpas på hela Bibeln.

2 Tim 3:16: Hela Skriften är utandad av Gud…

Rom 15:4: Allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.

Matt 5:17-18: Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett.

Matt 24:35: Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.

Joh 10:35: Skriften kan inte göras om intet.

G A Danell skrev följande tänkvärda ord: ”Den rätta bibelsynen är att alltmer få syn på Kristus i alla de heliga skrifterna. Det rätta bibelbruket är att vara på ständig upptäcktsfärd efter honom vid läsning och åhörandet.”

När vi läser Bibeln med Jesus som Skriftens ”stjärna och kärna” så kommer vi också till honom för att få liv (Joh 5:39). Det är en underbar sanning att hålla fast vid att Guds ord, Guds vilja, inte förändras utan är det samma oavsett hur vi har det. Guds ord visar oss Kristus och det håller att leva på och det håller också i mötet med döden. Att Guds ord inte kan förändras innebär att alla löften det ger om frälsning, syndernas förlåtelse och evigt liv genom Jesus är orubbliga. Den som kommer till Jesus för att bli frälst behöver alltså inte oroas för hur hon ska bli mottagen. Jesus säger: Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut. (Joh 6:37)

Publicerat i Undervisning

Kyrkans kännetecken

Under 2010 hade vi i Tabor en serie med undervisning och samtal om Kyrkans kännetecken. Det är nyttigt att fundera över och vara medveten om dessa frågor då vi ofta har så lätt att bara tänka organisation och struktur. Församlingar och kyrkor behöver en organisation, men den i sig är inget tillförlitligt tecken på att Kristi kyrka är närvarande.

Det grekiska ordet ekklesia, kyrka, betyder ”de som tagits ut”. Bengt Hägglund skriver i Trons mönster (Arcus, 1997, sid 89): ”Tillämpat på de kristna betecknar ordet en gemenskap av människor, som av Gud utvalts och kallats ut ur världen. Den primära manifestationen av denna gemenskap är gudstjänsten… Gudstjänsten åskådliggör inte endast lokalförsamlingens gemenskap utan också den inre, andliga gemenskap, som gränsöverskridande sträcker sig utöver jorden, liksom också till dem som levat före oss, de framfarna släkten av troende. Nattvarden firas till åminnelse av Kristus. Via den långa räckan av generationer kristna  och av ämbetsbärare förenar den de nu församlade nattvardsgästerna med den första, kring Mästaren samlade lärjungakretsen.”

I den apostoliska trosbekännelsen bekänner vi att ”vi tror … på en helig allmännelig (katolsk) kyrka, de heligas samfund”. Det finns alltså bara en Kyrka och den skapas av den helige Ande genom nådemedlen (Guds ord, dopet och nattvarden). Vi människor kan inte se var dess gränser går, alltså pröva människors hjärtan och fastställa vem som är kristen, men Gud känner alla medlemmar och de är skrivna i Livets bok. I 1878 års katekesutveckling ställs frågan: ”Var finns Kristi kyrka?” Svaret lyder: ”Kristi kyrka finns allestädes, där Guds ord rent och klart predikas och de heliga sakramenten efter Kristi ord och instiftelse utdelas.”

Även om Krisi kyrka är osynlig så finns det alltså synliga tecken på att den är närvarande. I boken ”Om koncilierna och kyrkan” räknade Martin Luther upp sju kännetecken på Kyrkan. Där vi ser dessa kännetecken vara i funktion kan vi förstå att Kyrkan är närvarande: Guds ord, dopet, nattvarden, nycklamakten, Ordets ämbete, bön och lovprisning och korset – lidandet för Kristi skull. Vid olika samlingar berörde vi dessa punkter och tanken är att publicera sammanfattningar här på bloggen framöver.

Publicerat i Undervisning